Inside

Det hela börjar med en flykt. En liten, oskyldig pojke glider ner för en slänt i ett mörkt, dystopiskt landskap och missar precis de vassa, lysande strålkastarna. Jakthundar har släppts loss och deras frenetiskt aggressiva skall ekar genom det mörka landskapet. Maskerade män söker högt och lågt i varje vrå, allt medan horder av fångade människor fållas in i massiva fordon för att föras långt, långt bort.

Detta är början av {Inside}, det nya spelet från de danska utvecklarna Playdead som tidigare tagit världen med storm med deras excellenta debutspel {Limbo}. {Inside} är en subtil, mörk och obskyr berättelse om en nedslagen värld som du behöver röra dig igenom, gömma dig från och - viktigast av allt - frukta varje aspekt av. Allt vill skada dig och ingen kan hjälpa dig. Allt du kan göra är att fortsätta röra dig framåt och försöka komma undan det växande mörkret.

{Inside} är {Limbo} 2.0. Det är inte bara en andlig uppföljare, i avseendet att du kan känna föregående spels DNA. Nej, vi pratar om det närmaste du någonsin kan komma till att kalla det en sanna uppföljare på {Limbo}, både artistiskt och mekaniskt. {Inside} är en 2D-plattformare strösslad med en hel del pussellösning för dig att dyka ner i, och det kräver väldigt ofta att du interagerar med ett föremål eller två i miljön för att lyckas. Berättandet är extremt subtilt och helt befriat från så mycket som en enda dialograd. Det enda du kan göra är att granska noggrant, analysera och göra det samma som pojken du kontrollerar gör - var medveten om din omgivning.

När vi först får bekanta oss med pojken som du får kontrollera genom spelet verkar han befinna sig i en enorm knipa. Mer kontext får vi inte.

{Inside} svämmar över av atmosfär från start till slut och lyckas att berätta en lika djup som simpel historia utan att protagonisten säger ett knyst eller ens med textbaserad kommunikation. Allt är gömt mellan raderna men det lyckas lämna ett magnifikt intryck på spelaren. Faktum är att {Inside} vinner mycket på att inte ha dränkts i onödigt väsen. Spelarens upplevelse av spelets miljöer och händelser är i centrum genom hela grejen och den mer avskalade tillvägagångssättet uppmanar till spekulation - du aktiveras konstant och tvingas dra dina egna slutsatser. Jag recenserade nyligen {Deadlight}: Director's Cut och en av de större problemen med det spelet var huvudrollen Randall, vars eviga monolog blev som ett tjockt lager av plastfolie över det egentliga berättandet. Allt liv i spelets narrativ kvävdes, som följd. Överexponering stryper allt. {Inside} faller aldrig offer för denna fälla, precis som {Limbo} inte gjorde heller, och även om du aldrig får svar på alla dina frågor så är spänningen som kommer med nyfikenheten det bränsle som håller igång dig.

Playdead har uppenbarligen några riktigt talangfulla grafiker och animatörer för om du tyckte att {Limbo} var en fantastisk visuell upplevelse kommer {Inside} få din käke att falla. Designen är medvetet "edgy" och simpel och som i fallet {Limbo} är färgpaletten begränsad. Detta betyder att balansen mellan ljus och skuggor får utrymmet att komma till liv och som följd ser {Inside} ofta ut som en rörlig silhuett, en målning. Det gör spelet till en magnifik syn att skåda och jag blev flertalet gånger tvungen att bara stanna upp och uppskatta faktumet att jag var en del av denna vackra men ack så lömska värld. Det grafiska i {Inside} snor verkligen showen, så enkelt är det. Allting från de 1989-inspirerade robotvakterna till de förfallna resterna av vad som en gång var en modern civilisation känns helt rätt inom spelets ramverk.

Medan världen i Limbo kändes mer abstrakt och drömlik känns världen i Inside mer påtaglig och förankrad, men minst lika skräckinjagande.

Det finns som sagt ingen dialog i {Inside} och inte ens övriga ljud är ofta förekommande. Precis som i berättandet blir mindre i slutändan mer för pojkens fotsteg ljuder mer sant i de tomma industrihallarna och regnet som vibrerar på de rostiga tunnorna på de mörka fälten ekar med mer djup och karaktär - när det finns så lite att lyssna på, lyssnar du mer noggrant. Den kusliga musiken är inte heller där ofta men den finns där för att ackompanjera dig när situationen kräver det som mest. Blir du plötsligt jagad av något ondskefullt stiger tempot snabbt och musiken kickar igång. Det är fortfarande mörka, pulserande, elektroniska melodier som gäller men när du rör dig genom miljöerna är det väldigt ofta så att det enda som håller dig sällskap är ljudet av dina egna fotsteg och andetag. Känslan av isolering höjs hela tiden av ljuddesignen.

{Inside} handlar om själva upplevelsen, kompositionen av dessa utsökta ingredienser som när de blandas formar en harmonisk enhet och det är anledningen till att ingen enskild aspekt av spelet är särskilt avancerad. Detta gäller särskilt inom spelets mekaniska struktur. Ja, som i {Limbo} finns det serie av fysikbaserade pussel, som bland annat låter dig kontrollera andra, människoliknande zombies i olika riktningar genom en speciell hjälm. Strukturen är dock, återigen, medvetet simpel men aldrig till den grad att den lämnar dig besviken. Som med {Journey} eller {Monument Valley} är det inte pusslens vikt eller utmaningen som skapar underhållningen. Nej, underhållningsvärdet och ditt engagemang kommer i en mer subtil form. {Inside} är ett av de där spelen som tar sig in under skinnet på dig från första bildrutan och släpper inte taget om dig förrän flera timmar efter att eftertexterna har rullat.

Känslan av ensamhet och att vara jagad är ständigt påtaglig här och du kommer ställas inför nya fasor med jämna mellanrum.

Flera stycken i denna recension innehåller jämförelser med {Limbo} och även om du behöver recensera ett spel på dess egna meriter och se de båda som två separata ting liknar {Inside} sin föregångare på mestadels positivt sätt - men även lite negativt. Det råder inga tvivel om att detta representerar ett enormt hopp fram för Playdead som studio men på samma gång känns {Inside} lite väl bekant stundtals och ibland ser det faktiskt lite ut som en direkt uppföljare till {Limbo}, istället för något nytt som bygger på de bästa elementen från det. {Inside} är sannerligen mer ambitiöst och det känns både större och bredare och som en naturlig förlängning av föregångaren men det kan också kännas som ett eko från det förflutna. Att hoppa med huvudkaraktären känns exakt som att hoppa i {Limbo}, precis som rörelsemönstren, spelets filosofi kring berättande och pusseldesign. Detta är inte ett klagomål, nödvändigtvis, då idén att bygga ett nytt spel på en grund så solid som {Limbo} inte är dålig - det är bara så att spelet inte känns så färskt som man hade kunnat hoppas.

Detta innebär dock som tur är inte att {Inside} är mindre magiskt, för det är verkligen en plattformspärla vi har att göra med här vilket än en gång bekräftar att Playdead är en studio att räkna med, som kan skapa spelupplevelser som definitivt lämnar spelaren påverkad. {Inside} är en mörk berättelse om en dystopisk framtid och sällan har ett spel med såhär lite narrativ exponering känts så verkligt. Det säger verkligen mycket om studions artistiska talang och berättarförmåga. Förväntar du dig något helt annorlunda i jämförelse med {Limbo} kommer du mest troligt att lämnas besviken men det stoppar inte {Inside} från att vara ett fantastiskt spel.