Insidious 2

Filmen:
Den första Insidious-filmen hade en riktigt otäck scen ungefär i mitten av filmen som fick mig att skrika som ett gäng unga beundrare på en One Direction-konsert, men i övrigt var det mest en högljudd och tramsig sörja som frossade i trötta volymökningar, skrattretande monster och totalt misslyckad humor. En mycket undermålig skräckfilm med få ljusglimtar som nu har fått en uppföljare där det enda som överhuvudtaget kan klassas som skrämmande är att den är så vidunderligt urusel att den får den första filmen att framstå som ett mästerverk i jämförelse.

Insidious 2 tar vid strax efter att den första filmen slutade. Anden av den gamla tanten har bosatt sig i pappa Josh kropp och hans familj befinner sig i livsfara utan att vara riktigt på det klara vad som egentligen har hänt. Med hjälp av Josh mamma och ett gäng spökjägare försöker man ta reda på hemligheten bakom den onda anden och hur man ska gå till väga för att sätta stopp för hennes framfart - en gång för alla.

Regissören James Wan visade med The Conjuring (en av fjolårets otäckaste filmer) att man på ett mycket skickligt sätt kan skapa stämning genom att nyttja långsam uppbyggnad och andra skrämseltekniker som gamla filmer rönt stora framgångar med. Bitvis syns dessa tankegångar även i Insidious 2, men de få sekunder som Wan faktiskt lyckas bygga upp någon som helst kuslig stämning med sina långa och svepande åkningar raseras snabbt av fult sminkade spöken och billiga volymökningar. Det blir inte heller lättare när vi som tittar börjar skratta åt den oftast helt oavsiktliga humorn som uppstår när gapiga spöken och även övriga karaktärer kastar ur sig den ena skrattretande repliken efter den andra. Här finns inget naturligt flyt i dialogerna och när man ger sig på att försöka förklara det meditativa andevärldsresandet och andra paranormala händelser är det imponerande att skådespelarna lyckas hålla sig från att börja gapskratta.

Det är förresten inte bara replikerna som är larviga, utan även berättelsen i sig. Den första filmen blev som bekant inte helt undermålig förrän man bytte fokus från det kusliga huset till andevärldsmumbojumbot "The Further" där själar kunde resa omkring. I tvåan fokuserar man inte bara ännu mer på själva andevärldssvamlet, utan adderar också tidsresande (!), könsförvirring Sleepaway Camp-style och ytterligare malplacerad humor med de två larviga spökjägarna Specs och Skäggo som ger filmen kraftiga Åsa Nisse-känslor på sina håll. Det finns så många idéer och olika sidospår i Insidious 2 att det känns som att man skulle kunna fylla upp femton filmer genom att sprida ut det lite grann. Eller ännu hellre, sortera ur det överflödiga tramset (99,9 % av manuset) och göra något vettigt av det istället.

"Men om jag gillade den första filmen då?", kanske du tänker och hoppas på att filmen ändå ska kunna vara någonting för dig. Absolut, det är ju såklart ingen omöjlighet. Men tänk gärna till lite innan och försök att minnas vad du uppskattade med den första filmen. Om du, i likhet med i princip alla jag pratat med som sett ettan, tycker att den tappade något enormt i kvalitet under den andra halvan av filmen, så lär du knappast uppskatta den här.

Insidious 2 är en riktigt, riktigt risig uppföljare som förutom ett fåtal ögonblick av obehaglig stämning står sig som en av de sämsta skräckfilmerna jag sett på hela 2000-talet.

Bilden:
Det tar lite emot att erkänna, men Insidious 2 ser fantastisk ut på Blu-ray. Skärpan är knivskarp genom hela filmen och detaljrikedomen är slående även i de allra mörkaste scenerna, medan de variationsrika färgtonerna är levande och inbjudande med ett fåtal stunder av störande banding som förtar upplevelsen en aning. Svärtan är dessutom ruskigt stark med riktigt snygga skuggor.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.39:1.

Ljudet:
Insidious 2 är en högljudd film med mycket hopp-skrämsel och det speglar såklart av sig i filmens DTS-HD Master Audio 5.1-spår, men glädjande nog är det inte bara kraft bakom det, utan också en hel del finess. Surroundeffekterna nyttjar samtliga högtalare i mixen på ett lysande sätt och skapar en riktigt otäck stämning emellanåt med smart fördelning av ljudeffekterna. Musiken har en bra tyngd och dialogerna låter klockrent. Rent tekniskt och ljudmässigt är det en ren fröjd att lyssna på ljudmixen till Insidious 2. Synd bara att filmen i sig håller långt ifrån samma skyhöga kvalitet.

Extramaterialet:
Här finns en bakom kulisserna-featurette samt ett par kortare minidokumentärer av varierande längd och kvalitet.