Invincible VS

Vi är många på redaktionen som gillar tv-serien Invincible, Prime Videos utsökta superhjälte-epos om "the guy next door" - Mark "Invincible" Grayson som under collegetiden inser att han är oövervinnerlig och son till en utomjordisk urkraft till far; Omni-Man är från en annan planet och en världsbeskyddare gone rogue som inte riktigt vill foga sig med mänsklighetens brister, varpå Invincible ställs inför en rad olika dilemman. Budskap som avhandlar tematik som är jordnära, vuxet och samtidigt duktigt animerat och hypervåldsamt. Skybound Entertainment tillsammans med Quarter Up ansåg att det här mycket väl kan göra sig bra som ett fightingspel där vi sparkar omkring en spridd skur av unika superhjältar med distinkta karaktärsdrag, och där tänkte man ju inte fel, vad det visade sig.

Räkna med att både få och dela ut stryk.

Invincible VS är inget ordinärt och klassiskt 1-on-1, istället är det 3 vs 3 som gäller. Tag-battles står i fokus vilket gör det till en vildsint skola av dynamiska proportioner. Inte helt olikt hur Marvel vs Capcom 3 är uppbyggt i sin struktur och delar flertalet liknande spelinslag med kraftmätare och specialare. Teamet som är ansvariga var bland annat involverade i Microsofts nyversion av Killer Instinct till Xbox One - avhoppare från Rare, så det råder inga tvivel om erfarenhet inom digital kampsport med fina influenser som agerar grogrund.

Grafiken gör källan rättvisa och är klart godkänd.

Det första jag gjorde var att kasta mig in i singleplayerläget, för här finns nämligen en smaskigt blodig och väl exekverad story för enspelaren, vilket är allt annat än självklart inom fighting och genren i stort. Teamet bakom tv-serien kallades in för att skriva och regissera berättelsen - och det märks. För det här skulle nämligen kunna vara ett trippelavsnitt i längd och speltid (beroende på förmåga, givetvis) som fångar essensen från grundmaterialet. Invincible, Omni-Man, Atom Eve, Rex Splode, Robot, Cecil, Monster Girl och alla du lärt känna hittills är med på tåget - 18 kämpar står till förfogande, där fler tillkommer via årspass. Även om ett fåtal röstskådespelare bytts ut (Steven Yeun som Invincible och Walton Goggins som Cecil är inte med) återvänder merparten, där ersättarna är duktiga på att imitera sina förlagor så inget regn ska falla över dem. Här introduceras även en intressant ny karaktär skapad av Robert Kirkman - Ella Mental - som nyttjar de fyra elementen eld, vatten, luft och jord och hon blev snabbt en favorit.

Spelets story engagerar och introducerar även en ny donna - Ella Mental, tillsammans med familjära ansikten.

Det är mer än dugligt och välanimerat, där man här bjuder på en ny artstyle som blandar en form av digital render med mer realistiska miljöer - vilket avviker något från serien, men som gör sig fullgott i spelsammanhang. Även Mortal Kombat och Tekken har satsat på genomtänkta kampanjer genom åren, men Invincible VS gör det i mitt tycke strået vassare än konkurrenterna vilket får tillskrivas ambitionsnivån med tv-teamet involverat mellan fighterna som vävs in och bryter av berättandet. Det är en välskriven sidoberättelse som inte kräver några egentliga förkunskaper, och som linjerar väl med grundmaterialet.

Gänget tar sig an ett nytt och tidigare ej skådat hot. Lösningen är våld.

Tag-team-strider står på schemat, med upp till tre kämpar att slåss med. Grundformeln är enkel att sätta sig in i, men kräver engagemang för att bemästra. Inget märkligt i sig när det kommer till fighting - men något jag personligen hade lite svårt för inledningsvis är hur man valt att formulera karaktärernas moves och combos. Detta då man kör ett inhemskt språk och utifrån handkontrollen valt att kalla knapparna för något annat än kryss, fyrkant, cirkel, R2 eller vad det än må vara. Inget superstort bekymmer, men smått ologiskt i onödan. Förvirring infann sig innan jag lärde mig att tänka medurs kring faceknapparna med fyrkant som "Light" (L), triangel som "Medium" (M) och cirkel som "Heavy" (H). R2 kallas här för B som i "Boost" - för att nämna några. När man väl lyckats omprogrammera sig själv öppnar sig däremot portarna till ett godkänt kok stryk, men jag hade ju inte ifrågasatt om knapparna omskrevs som de faktiskt heter eller kännetecknas som.

Battle Beast gör skäl för sitt namn och mellansekvenserna består av mängder av knogar.

Nämnde jag att Invincible VS är våldsamt?

Stridssystemet bygger på relativt enkla manövrar som kedjas samman naturligt och förhållandevis simplifierat, istället för kommandosträngar som är tio inputs långa. Tillkommer gör också tag-team-systemet där dina passiva fighters i bakgrunden kan dyka in för att krydda till dina combos med specialare. Upplägget gör att i princip vem som helst kan spela och uppskatta det här, där även de mest inbitna finner djupare system för att effektivt slå ut den aktiva motståndaren och ersätta med någon av motståndets andra fighters - vilket skapar ett mått av strategi från bådas håll när man minst anar det. Att "tagga" mellan sina tre valda superhjältar är även vägen till framgång, då inaktiva kämpar helar inom sin hälsomätare synligt via en sekundär mätare inom densamma.

Det är en fighter de flesta kan spela och uppskatta med sina ofta korta, snabba och snälla combos som kedjas samman löpande.

...även om handkontrollen och hur man valt att kalla inputs/knappar för mig var lite av ett mysterium.

Att sparka skiten ur oppositionen bygger upp dina mätare som används för att dels uträtta mer omfattande och uppgraderade varianter av tillgängliga combos, men också specialattacker som är helt beroende av dem. Våldet vi lärt oss att älska från Invincible är påtagligt, med blod och klädsel som stänker och trasas sönder i realtid, tillsammans med miljön. Det är snabbt, hårt och köttigt. Utöver kampanjen tillkommer även arkadstegar att klättra på, rankade och vänskapliga matcher online (med crossplay, om man så vill) samt kosmetika för karaktärerna att låsa upp. Rent tekniskt rullar det utan bekymmer, men onlinedelen har vi på direktiv från utgivaren fått hålla oss ifrån då man inte vill att vi ska få fördelar eller försprång i kommande turneringar.

Invincible VS kom lite som en blixt från klar himmel för egen del och är förvånansvärt lättillgängligt men bjuder även på djupare mekanik i form av breakers, kontringar och inslag av strategi för att jävlas med motståndet. Vissa grafiska fenomen har däremot präglat mitt pryglande, där armar och ben ibland förvrids och "clippar" igenom kroppar, vilket säkerligen en patch eller två kan åtgärda. Det är våldsamt med svordomar som haglar utöver sarkasmen vi känner igen från serien med ett färgstarkt karaktärsgalleri som gör Invincible-universumet rättvisa i ett fightingspel som alla kan spela oberoende av tidigare erfarenheter, och dessutom ha riktigt roligt under tiden.

Spelet varnar för våldet på sitt sätt - varpå roundkicks delas ut löpande, varvat med graciösa dyk mot pappas pung.