Iron Lung

Det finns någon genuint beundransvärt med Iron Lung, Mark "Markiplier" Fischbachs långfilmsdebut. Han har trots allt satsat en ganska ansenlig summa av sina egna pengar på att omvandla det kultförklarade skräckspelet Iron Lung till film. Ett projekt där han inte bara själv spelar huvudrollen utan även regisserar, skriver manus och står för klippning i sann YouTuber-anda.

Här finns en iver och passion, ja, en kärlek till förlagan och dess material, vilket också märks av. Projektet är en frisk fläkt i annars ofta upplevs mer som en fabrik där film skapas i styrelserum snarare än av eldsjälar. Problemet är det inte med passion och "jävlar anamma" för att producera en bra film. Hur goda intentionerna än är.

När jag bänkade mig i soffan med Iron Lung så var det utan några större förväntningar eller förkunskaper. Visst, jag kände till spelets handling i breda drag och likväl är Markiplier ett namn jag varit bekant med. Men spelet eller hans kanal på YouTube är inget jag engagerat mig med för fem öre. Ganska passande i sammanhanget ändå, att färdas ner i det okända precis som protagonisten i filmen.

Handlingen ja. För de som likt mig inte är alltför informerade så utspelar sig det hela i en mörk framtid där alla människor och planeter plötsligt försvunnit. De kvarlevande befinner sig på rymdstationer och är ytterst få till antalet. Kort och gott, mänskligheten befinner sig på ruinens brant.

Det är i denna dystopiska värld vi får följa en dömd fånge ner i ett enormt hav av blod. En resa som genomförs i en tveksamt konstruerad ubåt utan några fönster, och där all navigation sker genom kamerabilder och instrumentpaneler medan mörkret utanför långsamt börjar kännas allt mer levande. Det är mörkt, tryckande och lite lätt obehagligt. Ett strålande grundkoncept som i princip handlar om "göra mycket med lite" och som till hundra procent förlitar sig mer på stämning och hjärnspöken snarare än visuellt spektakel.

Det fungerar uppenbarligen väldigt bra för spelet, men som film ligger det betydligt sämre till.

Största problemet? Tempo. Redan när jag drog igång Iron Lung så anade jag oråd, då jag råkade notera att dess totala speltid var på strax över två timmar. Vilket rimmade illa med temat och det jag på förhand kände till om spelets handling. Kanske har Fischbach varit lite väl förälskad i materialet, för han irrar fullständigt bort sig i jakten på stämning och mystik.

Vi snackar trots allt om 120 minuter som i stora drag består av scener där han stirrar på skärmar, trycker på knappar och reagerar på märkliga ljud utanför ubåten. Filmens makliga tempo gör att allt obehag sträcks ut bortom dess bristningsgräns och här finns helt enkelt inte värst mycket att hämta bortom det starka grundkonceptet. Idén om en person som är instängd i en metallkista mitt i ett hav av blod är visserligen effektiv i korta doser, men premissen utvecklas aldrig till något större eller matigare.

Samtidigt vore det orättvist att påstå att filmen saknar kvaliteter. Tvärtom finns här flera sekvenser som visar att Fischbach tveklöst har ett öga för bildkomposition, ljussättning och kameraföring. Scener där ubåten skakas av oförklarliga krafter, eller oförklarliga silhuetter syns bland blodmassorna så är det svårt att inte dra paralleller till Lovecraft, Carpenter och kosmisk skräck. I de bästa av stunder lyckas filmen onekligen fånga känslan av att vara ensam i ett oändligt universum som inte hyser någon hänsyn till mänskligt liv.

Jag måste även berömma filmen för sitt ljud. Metalliska knakningar, avlägsna ekon och mekanisk gnissel bygger effektivt upp en känsla av kvävande obehag, och det är ofta vad som ligger bakom några av de mest träffsäkra ögonblicken i Iron Lung.

Fischbach själv är däremot en betydligt svagare pusselbit. Han fungerar hyggligt i de scener som kräver panik eller frustration, men så fort det skiftar till något mer emotionellt eller lågmält så imploderar trovärdigheten fullständigt. Det är inte nödvändigtvis dåligt, bara otroligt stelt och träigt, och det blir tydligt att hans rötter kommer från YouTube med allt var det innebär. Han klarar helt enkelt inte att på ett trovärdigt sätt bära filmen.

Iron Lung är kreativ och ambitiös, och Fischbach försöker aldrig göra en Hollywood-anpassad berättelse utan håller sig ganska strikt innanför samma ramar som spelet. Han gör exakt den märkliga, långsamma och obekväma film han själv vill se. Men det finns också en anledning till att producenter anpassar berättelser, och varför bokförfattare sällan blir vidare bra manusförfattare. Olika medier kräver olika approach helt enkelt.

Resultatet blir därmed att Iron Lung mest känns som ett experiment snarare än en faktiskt film. Fans av originalspelet kommer sannolikt att uppskatta den mer, men vi övriga tittare längtar mest efter att få släppas ut från ubåten.

Med allt detta sagt så finns här glimtar av något som skulle kunna bli riktigt intressant i rätt händer. Fischbach har också potential och jag ser gärna fler liknande projekt från honom framgent, han behöver bara lära sig att atmosfär är ett verktyg, inte en ersättning för berättande. Iron Lung är därför inte katastrofalt dålig. Den är snarare frustrerande. Ett fascinerande misslyckande som visar mer talang än färdighet.