Iron Man

Filmen:
Jag förstår Marvel. Jag förstår att de varit sura som satan de senaste åren, trots nytt klirr i kassan. För det kan inte vara roligt att sälja bort extremt folkkära och kultklassiska seriekungar som Daredevil, Fantastic Four och Punisher och sedan ett par år senare se hur de fullkomlingen våldtagits i filmform av regissörer som knappt kan stava till seriealbum. Det måste vara jobbigt, även om Marvel fått rediga pengar för sina licenser.

Pengar som de för ett par år sedan bestämde sig för att använda till mer än Stan Lee:s enorma förråd av veteranbilar. Marvel startade Marvel Studios, ett eget filmbolag, och började leta regissör till deras första rulle - Iron Man. Valet föll på han som regisserade Elf. Komedin. I övrigt hade John Favreau en rätt klen meritlista som regissör, och valet kändes... skakigt. Osäkert.

Men det var ju det sista det var, skakigt alltså. Favreau, gammalt serietroll som han uppenbarligen är, har tagit sig an Iron Man med silkesvantar och behållit allt som gjorde serien så bra. Samtidigt har han även strippat bort mycket som gjorde serien mindre bra och i sitt effektiviserings- och prioriteringsarbete verkligen plockat fram och förstärkt kärnan ur serien och gjort en snudd på perfekt actionfilm.

Man vet att man kommer att få se en anann typ av serierulle när huvudrollen tilldelats Robert Downey Jr. Och det får man. Iron Man är annorlunda, smartare, skarpare, vassare, fräschare - och en av de bästa serietidningsfilmatiseringarna jag haft nöjet att avnjuta.

Matt Damon var först tillfrågad. Ja... som Iron Man. Jag tackar gudarna för att så inte blev fallet. För trots att Downey egentligen är för gammal för att spela vapentillverkaren, geniet och pengatrollet Tony Stark, gör han det med sån ledighet, sådan knivskarp skärpa och sån urskön timing, att man smälter som smör i händerna på en briljant karaktärsskådespelare.

Storyn är redigt moderniserad och Favreau har tagit sig vissa friheter inom Marvels ramar, dock inte särskilt stora... eller särskiltmånga. Från början, när Downeys karaktär Tony Stark tillfångatas av kamelälskande Mellanöstern-terrorister hela vägen till den slutliga uppgörelsescenen är Iron Man inte bara fantastiskt trogen sin klassiska serieförlaga, den är även vansinnigt underhållande och innehåller det kanske bästa tempot i en serietidningsrulle, någonsin.

Visst, ska man vara riktigt hård och analysera varje sekund så kan det sägas att grundstoryn saknar lite nyans, till viss del. Ibland känns Iron Man som en bunt riktigt lyckade scener som sedan klippts ihop utan berättarmässig enhetlighet, men bara om man verkligen synar den i sömmarna och ser den som något mer än bara högtflygande serietidningsunderhållning.

Perfekt rytm, underbart skådespel från Downey, Gwyneth Paltrow och den superonde Jeff Bridges, underbar art direction och härlig story. Här finns allt. Iron Man är en av tidernas bästa serietidningsfilmer tillsammans med Spider-Man och Sin City. Starkt jobbat Marvel...

Bilden:
Jag hade verkligen hoppats att Blu-ray-releasen av Iron Man skulle bli något alldeles extra rent bildmässigt. Och det blev det, med råge. Iron Man är inte bara Paramounts bästa utgåva när det kommer till ren bildkvalitet, utan även en av de tio bästa Blu-ray-bilderna jag haft nöjet att avnjuta. Iron Man levereras i 1080p/AVC MPEG-4-kodning (i ration 2.40:1 på en BD-50 dual-layer-skiva) och stoltserar med väldigt, väldigt jämn bild utan störande svagheter eller irriterande brus-nivåer. Blandningen mellan anamorphic-film och 35-film (Iron Man filmades med två olika typer av kameror och två olika typer av film) innebär en njutbar kontrast som förstärker berättandet och definitivt ger filmen en säregen visuell look.

Färgerna är en aning överdrivna, vilket passar berättelsen perfekt, och skärpan är enormt bra. Tillkommer gör även grym svärta som dock i ett par mörka scener gör att bilden känns en liten (liten) aning för platt. I övrigt är detta klockrent dock, väldigt nära maxbetyg.

Ljudet:
Om du har tillgång till Dolby TrueHD 5.1, är detta en film du verkligen inte får missa. Iron Man låter nämligen helt underbart bra och kvalar för min del upp på topp-3 över de bästa HD-filmerna någonsin beträffande just ljudet. Mixen är dynamisk, stark och rolig. Det smäller, kraschar, pangar, dundrar och brummar och surroundkanalerna används precis lika mycket, och lika intelligent som bas-kanalen gör. Den låga och jämna basen är något av det bästa jag hört i en Blu-ray-film och i slutändan är detta precis den filmen man bör ha hemma när man ska dema sitt biorum för nyfikna besökare/vänner.

Extramaterialet:
Det finns en hel del extramaerial på Iron Man-discarna (detta är en dubbeldisc-utgåva) och även om en del av det inte levereras i 1080p är nästan allt sevärt. Bäst är den 112 minuter långa dokumentären "I Am Iron Man" som berättar massor om skådespelarna, karaktären, seriefiguren och om regissören. Även dokumentären "The Invincible Iron Man" är riktigt bra liksom klippet som heter "The Visual Effects of Iron Man".