Jag & Link

Legenden skvallrar om att Shigeru Miyamoto klättrade i grottor utanför sitt barndomshem i byn Sonobe och använde detta som inspiration när han skapade The Legend of Zelda. Detta är även denna information man finner på spelseriens Wikipedia-sida, så man får anta att bakgrundshistorien har en stor dos sanning i sig. Spelskaparens fantasi och upptäckter omvandlades i interaktiv form till en lekfullhet och upptäckarglädje, som ju varit centrala inslag i denna spelserie sedan den såg dagens ljus till Famicom Disk System för hela 36 år sedan.

För egen del minns jag inte riktigt varför just NES blev konsolen som hamnade i vardagsrummet i mitt barndomshem. Men jag har alltid haft föräldrar som stöttat mina nördiga intressen. Det var någonting med Nintendos gråa lilla låda som tilltalade mig och min lillebror lite extra och Super Mario Bros spelades av hela familjen, det var simpelt och underhållande och alla kunde ta del av det. Men det kom ju så småningom ett annat spel, också.

Ett spel på en magisk liten kassett av guld.

Få ett svärd. Besegra slutbossen. Rädda Hyrule. Enkelt.
Egentligen var The Legend of Zelda i början alldeles för svårt för mig och min två år yngre bror. Något internet och guider existerade ju förstås inte heller. Ändå var det något speciellt med det där kluriga äventyret. Jag minns hur varje ny bildruta kändes nästan som ett litet minispel i sig, hur jag ritade kartor på A4-papper och när det dök upp engelska ord jag inte förstod fick pappa snabbt rusa in i vardagsrummet för att översätta. Att kämpa sig förbi skärmar med fiender, klura ut ledtrådar vart man skulle och sedan memorera spelets alla grottor var en stor utmaning för mig som jag långsamt började bemästra.

Jag var precis i början av min fascination för TV-spel med knapp spelerfarenhet från familjens Commodore 64. Men det Hyrule som målades upp på familjens tjock-TV var så olikt allt annat. Jag hade ju heller ingen aning om att det här var början på något som skulle följa mig resten av mitt liv, att den där lilla alv-figuren av pixlar skulle bli en av mina mest älskade karaktärer. Jag utforskade varje vrå av Hyrule, förundrades över den storslagna musiken och samlade hjärtan och föremål. Men framförallt så påbörjade jag en livslång romans.

Guldkassetter är lite bättre än vanliga gråa.
Det är nog inte många som håller med mig. Men jag höll alltid Zelda II: The Adventures of Link som ett bättre spel än sin föregångare. Det var snyggare, större, mer varierande och så hade jag blivit lite äldre och kunde mer ta in vad jag faktiskt upplevde. Först nu kändes även Hyrule som en levande plats med små byar, riktiga skogar och grottor. Dessutom var spelets dungeons otroligt kluriga, med svåra bossar i slutet av dem och så älskade jag det faktum att man fick erfarenhetspoäng. Jag var blott 8 år så pappa fick fortfarande översätta massor med engelska ord. "Candle" betyde att jag behövde hitta ett ljus, och jag lärde mig så sakta enstaka fraser och någonstans började jag memorera varenda steg Link tog på spelets omfattande världskarta.

Varenda gång jag gjort ett återbesök till detta spel så sköljer så mycket nostalgi över mig. Åratal av att stirra på samma skärm, hur kniviga plattformspartier över hav av lava skulle bemästras, hur fiender vid namn Stalfos snabbt besegrades men hur Ironknuckles krävde tålamod då de parerade Links svärdshugg med sin sköld. Zelda II var ett himla svårt äventyr, men det lade en vidare grund till allt jag skulle komma att älska med denna spelserien. Kanske då faktiskt än mer så än det första spelet.

Zelda II var annorlunda på många vis.
Sommaren 1992 är jag på semester i min gamla hemby efter att två år tidigare flyttat därifrån. När jag kommer hem får jag och lillebror en Super Nintendo i gemensam födelsedagspresent. Kommande höst släpps spelet som ser ut som det första Zelda, men så otroligt mycket snyggare. När Link vaknar i den lilla stugan och vi går ut i det piskande regnet så förändrades allt. Grafiken är det bästa jag sett, Koji Kondos musik är det bästa jag hört. Det är under en Tv-spelskväll hos min barndomskompis Toni som jag inser att detta är det bästa spelet jag någonsin spelat. En natt kör jag och lillebror fast i en av spelets dungeons, jag går besviket och lägger mig för att sova men väcks någon timme senare av att min bror hade hittat en vägg man kunde spränga så vi kunde ta oss vidare.

Ett helt fantastiskt Hyrule att utforska.
A Link to the Past var tillsammans med så många andra spel under SNES-eran sådana som verkligen gav mig perspektiv på vad spel som underhållning faktiskt kunde vara. När jag spelade på NES hade jag inga egentliga visioner om hur spel kunde komma att se ut, allt var där och då. 8-bit var liksom det enda jag visste och även om spelen kunde se olika ut gällande estetik så hade jag väldigt svårt att drömma hur det faktiskt kunde bli. Men SNES förändrade det. Ordentligt. Plötsligt vågade jag anta att spel kanske kunde likna verkligheten mer, och jag insåg också att detta var en spelserie som Nintendo skulle fortsätta släppa spel i. Att vi förmodligen skulle få återse Link, igen. Och igen.

En skeppsbruten Link,
På flera vis är det lite lustigt att just ett svartvitt äventyr till Game Boy var det som skulle följa upp det episka A Link to The Past. Men om något bevisade Nintendo att det är själva konceptet som är det viktigaste. Min kompis Andreas hade fått spelet på releasedagen men mamma hade sagt att jag fick önska mig det i julklapp, vilket innebar nästan en hel månads väntan av ren tortyr. Väl på julafton fanns det heller inget paket under granen som såg ut som ett spel till Game Boy. För varje paket jag öppnade sjönk förhoppningen på att få det men jag fejkade min tacksamhet över det jag fått, jag ville ju inte verka otacksam över alla fina julklappar. Men så, bland de sista paketen hade mamma varit lurig och lagt Game Boy-spelet i en tom refill-box för sylt, och jag jublade och kunde således spendera jullovet på Koholint Island.

Det var, förstås, ett oförglömligt äventyr och än idag är faktiskt Links Awakening det Zelda-spel jag klarat av flest gånger. Kanske mest för att det är lite simplare så det blir så enkelt att liksom uppleva igen. Dessutom kom det ju då en remake till Nintendo Switch som jag faktiskt gillade.

Dessa första fyra Zelda-spel lade en grund som nu verkligen cementerade denna spelserie som något extra och förväntningarna på vad som komma skulle blev såklart skyhöga. Ändå var det i princip helt omöjligt att veta vad som faktiskt skulle komma härnäst...

Fortsättning följer.