Just Cause 2

Du, jag såg just en trailer på det här spelet, och det ser ut som att man kan göra nästan vad som helst. Verkar ju snorballt!
Det kan du hoppa upp och sätta dig på, gosse. Faktum är att det vi hittills har sett, upplevt och spelat av Just Cause 2 kan beskrivas som sandlådegenren tagen till sin spets. Du har en gigantisk ö att utforska som både bjuder på tropiska skogar och snöklädda berg, och det är framför allt ett verktyg som sätter prägel på spelupplevelsen: Änterhaken. Med änterhaken kan du svinga, greppa, slänga och dänga precis vem och vad som helst.

Grabba tag i en explosiv gaspatron, sätt fjutt på den, låt dig slungas upp i skyn, borda en attackhelikopter, spräng den i luften, hoppa fallskärm ner mot marken igen, landa på ett biltak och motorvägssurfa mot horisonten med ett maskingevär ena handen och en flaska solkräm i den andra. Möjligheterna känns, om än inte oändliga, åtminstone så mångtaliga att det både räcker och blir över. Låter ganska glassigt, inte sant?

Men vad är bakgrunden till all denna galenskap?
Det började med att den svenska spelstudion Avalanche utvecklade och släppte Just Cause hösten 2006 till bland annat PC och Xbox 360. Spelet fick riktigt hyfsad kritik för sin vanebildande frihet och lekfulla spelbarhet, men kritiserades för dess mångtaliga buggar.

Hur som helst var det ett kompetent förstaförsök som nu, nästan fyra år senare, ska bli ännu bättre. Spelmotorn Avalanche Engine har uppdaterats till 2.0, den karibiska ön San Espirito är utbytt mot sydostasiatiska Panau och huvudkaraktären Rico Rodriguez ska avsätta en ny diktator som suktar efter världsherrevälde. Med massvis av spektakulärt övervåld, såklart.

Berätta mer om Panau. Hur skiljer sig stället mot Liberty City i Grand Theft Auto och Paris i The Saboteur, till exempel?
Förutom storstäder med trafik och fotgängare bjuder Panau på ett synnerligen mångfacetterat landskap. Tropiska skogar och paradisiska stränder varvas med kylslagna bergskedjor och stekheta öknar. Den olikartade topografin har byggts upp med en indjudande, färggrann grafik och ja, det ser faktiskt förbaskat trevligt ut. Det är stort, det är varierat, det är fritt, det är vackert och kanske bäst av allt: Det går att förstöra mycket utav det. Destruktionen är inte kanske lika total som i Red Faction: Guerilla, men räkna ändå med din beskärda del gigantiska explosioner med söndersmulad betong som resultat.

Jag antar att Rico inte reser reguljärt. Så, berätta, vilka fordon kan man ratta i Just Cause 2?
Bilar, bussar, motorcyklar, militärjeepar, pansarvagnar, båtar, stridsflygplan, attackhelikoptrar och stora trafikflygplan av Boeing 747-kaliber. Vad man inte kan kontrollera i Just Cause 2 är kanske en bättre fråga. Dessutom har man alltid med sig en behändig fallskärm som tillsammans med änterhaken är ett utomordentligt sätt att lägga stora avstånd bakom sig på kort tid. Eller för att smidigt växla mellan fordon. Oavsett om man har fötterna på jorden eller uppe i luften.

Salivet vattnar sig i munnen, det här låter som mitt drömspel! Finns det överhuvudtaget någonting alls att oroa sig för?
Det ska väl vara att Avalanche kanske satsat lite för stort och kanske slarvat med elementära saker såsom spelkontroll, artificiell intelligens och att fylla sin spelvärld med liv och rörelse. Hur är det med storyn, kommer den vara något att hänga upp i granen? Och det första spelet var som tidigare nämnt fullt av buggar. Några ganska allvarliga sådana.

Men av det vi spelat hittills så verkar det inte vara någon fara på taket. Avalanche var rookies på den tiden, Just Cause var deras första spel och man har säkerligen lärt sig massvis av den erfarenheten. Nu har man haft nästan fyra år på sig att förfina och slipa formulan till något riktigt, riktigt bra. Vilket vi tror på. Stenhårt.

När får jag äntligen sätta tänderna i detta då?
Ganska omgående, faktiskt. Närmare bestämt den 26 mars. Nu hoppas vi bara att gamers världen över har plats i sin spelbudgeten för det här. Det råder som bekant en mördande konkurrens i år. Vem vet, kanske får DICE och Starbreeze sällskap på den svenska stjärnhimlen. Snart vet vi...