Karate Kid 2

Filmen:
Karate Kid 2 brukar sällan nämnas när man pratar om de sämsta uppföljarna som någonsin gjorts. Det är ganska konstigt egentligen, för när man tittar på det här eländet där handlingen förlagts i Japan istället för USA då Miyagi måste åka tillbaka för att konfrontera en gammal fiende, så är det svårt att hålla tårarna och frustrationen tillbaka. I originalet fanns en charm som fick en att orka med Ralph Macchios obetydliga skådespeleri och de pajiga fightingscenerna som i ärlighetens namn såg horribelt löjliga ut.

Men här saknas charmen helt och hållet. Det är som om man glömt bort vilken typ av film som Karate Kid egentligen är och istället för att göra en underhållande och lite smågripande berättelse om mobbing och att stå upp mot sina demoner, så har man valt att göra tvåan betydligt mer actionbetonad. Det är mer slagsmål (som alla ser hemskt billiga och mesiga ut), mer "häftiga" scener som då en orkan tvingar huvudpersonerna att bli hjältar och en kamp på liv och död i slutet av filmen där Daniel ställs mot en japan som dels inte kan skådespela för fem öre, men som också har en skrämmande platt karaktär som bara väser och säger "vi fajjjt fååår däääääth" i ett försök att låta häftig.

Hans entré är minnesvärd. Inte för att den är snyggt gjord eller ens spännande, utan för att den ser så snuskigt billig ut och känns som något ett gäng lågstadieungar skulle kunna leverera bättre. Han kommer nedglidandes från en lina och Macchio visar varför han aldrig blev någon stor skådespelare när han med samma inlevelse som en IKEA-möbel ropar "Behind you!" innan japanen tar en tjej som gisslan. Det är så dåligt att man knappt tror sina ögon.

Och det finns flera scener av den typen i Karate Kid 2. Som om man blundat för sina begränsningar och inbillat sig att förutsättningarna för att göra mer action och spänning än tidigare fanns där. Regissören John G. Avildsen tappar bort sig totalt och de här tvära kasten mellan upprepningar från första filmen (pekpinnar, moralkakor och kärleksmoment) och mer extrema ögonblick som stormen där Daniel ger sig ut för att rädda livet på en kvinna som fastnat uppe i en stolpe faller platt.

Miyagi är dock lika charmig som i den första filmen. Ta scenen där Daniel frågar ifall Miyagi kan slå sönder brädor med händerna som någon cool karatekille på en poster gör. Miyagi svarar omgående med sin sköna japanskengelska accent. "Don't know, never been attacked by tree". Det är han som är den stora behållningen i filmen och förutom Pat Moritas skådespel, så är det enda som egentligen är positivt med Karate Kid 2 inledningen där Mister Miyagi läxar upp bäverfrisyrsbärande spännisen Martin Kove (tränaren för karategänget Cobra Kai) samt användandet av Peter Ceteras ljuvliga kärleksballad Glory of Love.

I övrigt är det mest de undermåliga skådespelarna, den identitetssökande regin och de skrämmande dåligt gjorda kulisserna/fightingsekvenserna som man minns efter titten. Se ettan istället. Två gånger på raken.

Bilden:
Även här har Sony gjort ett riktigt bra jobb med att piffa upp bilden från de tidigare DVD-utgåvorna. Det är inte överdådigt på något vis, men en riktigt bra bildkvalitet där man jobbat hårt för att tvätta bort det mesta av det störande bruset och levererar en stabil och läcker inramning med framförallt riktigt bra kontrast. Karate Kid 2 har aldrig sett lika levande ut som den gör i den här BD-utgåvan, färgerna är fulla av liv (framförallt i scenerna i Okinawa med klarblå himmel och grönt gräs) och man häpnas många gånger över hur skarpa detaljerna är. Här finns också en stabil svärta och bra hudtoner som inte alls vittnar om att filmen är från 80-talet.

Ett mindre antal polariseringar och att skärpan i vissa scener känns lite mjuk drar ner helheten. Bilden är kodad i AVC och har formatet 1.85:1

Ljudet:
Här finns ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som likt den första filmen dras med en burkighet i ljudet som är svårt att komma undan när det handlar om äldre filmer, men Sony har gjort sitt bästa för att fixa till det - och här bjuds på ett bra samspel mellan högtalarna (även om de främre får dra det tyngsta lasset), ett härligt bastryck under orkanscenen i slutet av filmen och fina dialoger. Riktningsdetaljerna är klart godkända och trots det något burkiga ljudet, så är det en mycket bra ljudmix som levereras.

Extramaterialet:
Långt ifrån lika matigt och imponerande som i den första filmen. Här finns möjlighet att titta på filmen med Blu-Pop (ett tillval som gör att det under filmens gång ploppar upp information/trivia/anekdoter), men det känns som en ganska onödig gimmick då det endast är textbaserat denna gång och inte med videoklipp som i den första filmen där skådespelarna kom med roliga funderingar och gjorde Blu-Pop till en rolig upplevelse att ta sig igenom. Här finns också en dryga 7 minuter lång featurette om skapandet av filmen där man varvar klipp från filmen och intervjuer med skådisar/filmskaparna. Ett gäng trailers finns också att titta på.