Karate Kid

Filmen:
Mister Miyagi är en lurig gubbe. En riktig styggubbe. Han tar kontakt med en stackars nyinflyttad mespropp som blir mobbad och spöad av det lokala karategänget Cobra Kai. Sen frågar han om pojken vill lära sig "Kara-téh" för att försvara sig mot elakingarna och visst, det vill han så gärna. Föga anandes att styggubben i själva verket är ute efter att fixa till huset och rengöra sin bil utan att behöva punga ut med för mycket stålar.

Det är ett sätt att se på Mister Miyagi, den gamla gubbstrutten i 80-talsklassikern Karate Kid. Man kan också se på honom som en räddande ängel som sträcker ut sin hand när den nyinflyttade killen Daniel råkar ut för vreden hos det lokala karategänget Cobra Kai (jag skulle kunna upprepa det hela tiden, för namnet är så sinnessjukt larvigt och coolt på samma gång) efter att Daniel råkat bli kär i Cobra Kai-ledarens gamla flickvän. Miyagi lär Daniel att bemästra karate genom att vaxa bilar, måla staket och lite annat som man absolut inte tror har någonting med karate att göra. Men jodå, Miyagi har en tanke bakom allt och denna underliga form av träning ska göra Daniel-san (som han hela tiden kallas) redo för att möta elakingarna i en stor karateturnering som avgörs i staden.

Karate Kid har åldrats hemskt dåligt på en del ställen, inget snack om den saken, men mitt bland all oavsiktlig komik och larviga frisyrer, så finns ett hjärta och en mysfaktor som känns lika påtaglig nu som då man såg den första gången. Det är en oemotståndlig berättelse om att slå tillbaka och möta sin rädsla istället för att vända andra sidan till. En hjärtvärmande film om vänskap mellan den unga Daniel och den äldre Miyagi - allting ihopvävt med ett effektivt berättande av Rocky-regissören John G. Avildsen, min stora barndomskärlek Elisabeth Shue och tidernas mest peppande feelgoodlåt You're the Best Around som är minst lika klassisk som filmen i sig.

Det här är en film som på så många vis fångar upp allt det där som gjorde 80-talet så speciellt. Inte bara i hur folk klädde sig och hur bäverliknande frisyrerna i många fall var, utan också hur filmerna oftast kändes under detta ljuvliga decennium. Det är som en perfekt hybrid mellan dåtidens ungdomsdramafilmer (typ Breakfast Club) och dåtidens actionfilmer för och med unga i huvudrollerna (typ Red Dawn). En oförarglig liten film som trots ganska taffliga skådespelarinsatser av framförallt Ralph Macchio som är hyfsat bedrövlig i huvudrollen lyckas charma brallorna av en med sina fina budskap om att våld inte är lösningen på någonting och att det alltid kan vara bra att ha en transpark att plocka fram ur bakfickan när man befinner sig på en karatetävling någonstans.

Wax On, Wax Off. Det här är en 80-talsklassiker utöver det vanliga.

Bilden:
Här har man gjort ett utsökt jobb med att restaurera bilden för att passa in till BD-formatet och Karate Kid har aldrig sett bättre ut än vad den gör här. Man har piffat till det hela och bättrat på såväl skärpan som kontrasten, men har ändå bibehållit en del av filmens originalutseende för att inte helt tappa identiteten - och det är absolut inget fel med det. För även om det innebär att det blir en del polariseringar och något mjuka partier i skärpan, så är det kul att man velat bevara känslan av att titta på en äldre film.

Färgarbetet är överlag riktigt bra, även om en del toner känns aningen översatuerade (främst röda färger), men för det mesta är det ren njutning att titta på de levande färgtonerna som går hand i hand med de läckra findetaljerna som syns tack vara den grymma skärpan. Mycket bra bildkvalitet.

Ljudet:
Det är inget snack om att det är en gammal film som DTS-HD Master Audio 5.1-spåret inkluderats i, man kommer liksom inte undan det där burkiga ljudet som alltid finns med på ett hörn i gamla filmer, men här man ändå lyckats bra med att snygga till det hela. Det är en ljudmix som till största delen är framtung, men vars bakre högtalare vaknar till liv i filmens mer intensiva scener. Däribland den avslutande karatetävlingen som skapar en enorm närvarokänsla. Riktningsdetaljerna är bra och basen vaknar till några gånger under filmens gång.

Även musikinslagen har piffats upp med lite mer kraft än tidigare - och låten You're The Best Around låter fantastisk i den nya ljudmixen.

Extramaterialet:
Här finns något som kallas för Blu-Pop och i korta drag innebär att det då och då under filmens gång ploppar upp små ikoner i bilden som innehåller information/trivia av olika slag, men också en del videointervjuer där bland skådespelarna Ralph Macchio och William Zabka delger sina tankar om vissa scener. Intressant, även om det traditionella kommentarspår med regissören John G. Avildsen, manusförfattaren Robert Mark Kamen och skådespelarna Macchio och Pat Morita (Mister Miyagi) är att föredra. Här samsas olika viljor som alla berättar om sina tankar kring filmen, väldigt lättsamt, men också med mycket information från främst Avildsen. Om man hellre tittar på featurettes, så finns några sådana inkluderade också, där man pratar om skapandet av filmen och lite om musiken till filmen.