Kill.Switch

I dessa tider av oräkneliga internationella konflikter, upplever vi gång på gång den hemlige spionens äventyr. Iklädd skuggorna och i pakt med tystnaden har vi fått lära oss att syns man inte, finns man inte. Då är det kul att det kommer ett spel som dels bjuder på gammalt hederligt övermördande, samt låter oss tjuva oss igenom spelet som om vi var kollegor till Solid Snake och kompani. Dock har man gjort ordentligt avkall på riktigt smygande, och istället anpassat spelet så att smygtekniken istället låter en ta skydd under intensiva eldstrider. Man kan kalla Kill.Switch mycket olika saker, men subtilt kan man aldrig beskylla det för att vara. Snarare tvärtom, där dagens spionsmygarthrillers satsar på försiktighet och finess, förlitar sig Kill.Switch på rent och hårt massmord. I kontrollen finner vi till viss del samma finess som mer subtila spel. Väggkramande, skyddstagande och diverse undanmanövrar berikar krigshetsningen, tekniskt sett skulle man kunna ta det lugnt och smyga sig igenom spelet, men så fort som första skottet lämnar mynningen, bryter helvetet loss. När det dessutom brakar loss, brakar det loss ordentligt. Har man väl avlossat ett odämpat skott har man snart ett helt militärkomplex att bekämpa.

Här ligger styrkan i Kill.Switch. Det är i stort sett alltid riktigt kul att blyförgifta de fiender som väller in. Tack vare kontrollen har man dessutom i stort sett alltid kontroll över alla situationer, hur hårt ansatt man än är. Detta gäller dock med vissa undantag, då raketgevär och annat elakt gärna kan ställa till det för en, oavsett hur väl man kurar ihop sig. Faktum är att rörelserna i detta spelet, såsom att skjuta i blindo, och även använda sig av omgivningen som skydd faktiskt skulle platsa i fler spel. Vid mer än ett tillfälle tänkte jag att Max Payne 2 skulle faktiskt tjäna på att använda sig av samma rörelsemönster. Dock ska man veta att där Kill.Switch erbjuder bra kontroll, saknar det samtidigt alla de andra kvalitéer som gör Max Payne 2 till ett kanonspel.

Skulle man sammanfatta Kill.Switch med ett enda ord, finns det nog bara ett ord att välja på. Banalt. För Kill.Switch nöjer sig med att vara simpelt, vilket kanske inte förvånar, då Namco Hometeks förra spel, Dead to Rights enligt mig var lite av en kalkon. Handlingen går ut på att spelaren är Bishop. En soldat som styrs av någon som kallas Control. Control, i samarbete med en herr Archer planerar att skapa krig och dra in alla fyra vädersträck i en enorm konflikt. Illa illa, som tur är finns räddningen i bakgrunden och en infiltratör tar kontrollen över Bishop för att avvärja det stundande kriget. Banalt var ordet. Vilket är temat i hela spelet. Man nöjer sig med att kasta hundratals fiender mot Bishop, och att döda dem är inte direkt någon vidare utmaning. Även om det ska nämnas att det faktiskt är lite utmanande på sina ställen, är det ändå inte något som en ärrad gamer inte klarar av på en dag eller två.

Grafik och ljud imponerar inte, hade det varit ett spel från Playstation 2s tidiga dagar hade jag inte sagt något, men nu håller det helt enkelt inte måttet. Polygoner försvinner, kroppar suddas ut från existensen och alla soldater verkar bara ha två saker att säga. Det enda som kan imponera ibland är vissa delar av animationerna, men efter att ha spelat Splinter Cell och andra spel i genren känns det som att allt bara håller en betydligt lägre klass. Något som dock är en kul detalj är det faktum att Kill.Switch bjuder på en trevlig mängd riktiga vapen. Allt som fienden tappar på marken går att plocka upp, och kan då användas mot fiendens kollegor. Något som innebär att man börjar ett uppdrag med en tystad MP5, men kan lika gärna avsluta det med lite grövre rysk dödsbringare.

Själva utförandet av spelidén är dessutom hopplöst utdaterat. Knappar ska hittas och tryckas på, i en specifik ordning. Ska man öppna en dörr med hjälp av en knapp, måste man först till dörren för att finna den låst, och sedan, gå till knappen. Det går inte bara att tycka på knappen och öppna dörren, trots att man spelat samma episod ett flertal gånger. Fiendens intelligens går lätt att räkna på ena handens fingrar, då de oftast springer mot spelarens gömställe, eller håller sig till ett specifikt ställe, där granater lätt hittar dem.

Kill.Switch lever uteslutande på att leverera en adrenalinrik actionupplevelse där den som låter vapnet föra talan överlever längst. Men tyvärr resulterar detta i att spelet känns urvattnat efter ett par timmars spelande. Det kommer aldrig längre än till den nivå som sätts i spelets inledning. Tråkigt nog, för hade Namco Hometek valt att fokusera på egentligt innehåll, istället för att tvinga spelaren leta efter knappar att aktivera i en speciell ordning, hade Kill.Switch kunnat glänsa mer. Kill.Switch är inte ett skräpspel dock, det har helt enkelt inte tillräckligt många positiva punkter för att rättfärdiga ett köp. Vad jag som spelskribent alltid måste fråga mig själv är: Skulle jag betala 600 kronor för fem timmars åldrad speldesign? Inte en chans. 200 kanske, då hade jag varit nöjd med denna medelmåtta utan ambition.