Killzone

De där ögonen. De där brandgula, lysande ögonen. Jag har haft mardrömmar om dem, sett dem stirra på mig från andra sidan sovrummet likt djävulen själv, jag ryser bara jag tänker på dem. Killzone har satt sina spår. Efter två hela dagar tillsammans med Sonys extremt efterlängtade actionepos är jag redo att berätta allt för dig som väntar ihärdigt på spelets release. Spelkatalogen till Playstation 2 skriker efter ett "Halo" och av vad vi hittills sett kan Killzone mycket väl bli spelet vi alla väntat på. Nu har jag svart på vitt och tänker inte ge mig förrän jag berättat allt som finns att säga.
 
Killzone, en militär term för den situation som uppstår då man flankerar sina motståndare och genom ett anfall från båda håll kilar fast dem med eld från olika vinklar. En extremt effektiv manöver när den utförs med precision. Ingen undkommer i dödens zon. Killzone handlar mycket om att åberopa och använda sig av grundläggande krigstaktiker och strategier utan att för den skull någonsin avvika från sitt ursprung, tung, hektisk förstapersonsaction. Till skillnad från exempelvis Halo är Killzone betydligt mer realistiskt i sitt sätt att hantera eldstrider och innebär mer försiktighet samt mer taktik. Att rusa mot fieden samtidigt som man tömmer sitt magasin är en enkel och omedelbar biljett till dödsriket. Samma sak gäller för dina medhjälpare om du inte lägger eldunderstöd då de rycker fram över banorna. Njae, det gäller här att hela tiden se till att ens rygg är fri, rycka fram i korta och snabba rörelser och hela tiden säkra skydd framför sig. Det gäller härifrån ofta att tålmodigt distanspricka fienderna med standardmaskingevärets zoom-funktion. Närstrider på några få meters avstånd är sällsynta, springer man in i en skjutande Helghast-soldat byter han nästan alltid maskingevärseld mot hagelskott och du dör omedelbart. Det går ibland (men väldigt sällan) att smyga sig på en ovetande fiende och då skjuta honom på nära håll eller slå honom med gevärskolven i huvudet.
 
Storyn i Killzone är välgjord, spännande och snyggt berättad. Framtiden är konfliktfylld, krigshärjad och extremt brutal. Du spelar som en av fyra valbara specialsoldater ur de allierade styrkorna ISA. Galaxen styrs till stor del av de hänsynslösa Helghast, den interplanetära koloniseringen är under upptakt och planeten Vectra, där Killzone utspelas, är nu under attack. Vectra är, när spelet startar, under stark attack då Helghast precis plockat fram sin tyngsta offensiv. Det blir ditt jobb att leda olika specialstyrkor genom ett sargat krigslandskap och förhoppningsvis rädda planeten. När spelet börjar står jag i en skyttegrav någonstans på Vectras ljusbruna slätter. Det går endast att välja allround-soldaten Templar från början av spelet, de andra träffar man under äventyrets gång och kan sedan välja dem där efter. Fyra mannar står bredvid mig till vänster och skjuter för brinnande livet. I horisonten kommer en hel pluton Helghast-soldater springande och blir synliga först på cirka 30 meter avstånd där morgondimman lättat en aning. "Skjut dem, skjuuut" skriker en skallig kille med gruppens största gevär varpå Helghast dödliga kulor börjar vina runt mig där jag står. Det gäller att skjuta med stor precision då siktet skakar av rekylen och då fiendesoldaterna rör sig taktiskt och snabbt. Genom att trycka ned den högra styrspaken kan jag zooma med fyra gångers förstoring vilket gör det lättare att pricka de anstormande Helghast-styrkorna. Pressen på den delen av skyttegraven blir dock för stor. En av mannarna berättar att han vet om en bunker bara några hundra meter härifrån där det finns en stativmonterad, 50 mm kulspruta som vi måste använda om vi vill hålla tillbaka Helghast ytterligare. Jag lägger benen på ryggen och springer efter honom medan kulorna och granatexplosionerna viner omkring mig. Detta är upptakten till Killzone och även om denna första bana kallas "The Trenches" inte imponerar lovar resten av spelet gott... väldigt gott.
 
Killzone innehåller elva banor som vardera består av fem segment vardera. Efter att ha flytt från de sönderskjutna bunkrarna i spelets första bana (som också fungerar som en tutorial) tar man sig in i slumkvarteren för att återfinna en bortkommen överste. Det första som händer är att man möter en grupp på fyra stycken vanliga fotsoldater som förlorat två av sina kumpaner och inte tar sig någonstans på grund av en envis Helghast-sniper. Det blir ditt jobb att snabbt klättra upp i ett närstående vattentorn, plocka upp ett prickskyttegevär och ta ut fiendeprickskytten i fönstret tvärs över torget så att de resterande mannarna kan fortsätta avancera. Här följer en halvtimme av hektisk gerillakrigsföring på trånga, sargade bakgator där framförallt fiendernas artificiella intelligens imponerar. Helghast-soldaterna kommunicerar hea tiden under eldstriderna och ropar ut saker såsom "I'm under fire", "I'm pinned down", "Give me cover" och "I need a medic". Deras röster är kallsinnigt robotlika och ljudet sprakar ur deras svarta gasmasker. Tankarna förs till Nazitysklands SS-styrkor blandat med en gnutta Darth Vader. Inte speciellt trevliga killar och en bra bit från de tjattrade småtomtarna i Bungies Halo. I slutet på den fjärda delen i spelets första avsnitt rapporterar en av dina medhjälpare att mer Helghast-styrkor är på väg in genom stadens östra del och att de även lär attackera med artilleri. Du får ett raketgevär och tio raketer och beordras springa ned till gatunivå och invänta anfallet. De tio sekunderna som det tar innan Helghast marscherar in längs två APC:s och en överdimensionerad jättetank känns som flera minuter. Denna scen är bara en av många där Guerrilla visar prov på sin förmåga att bygga upp spänning och när artelleriet sedan rullar in, jorden dammar och ljudet mullrar förs tankarna inte helt osökt till Rädda Meniga Ryan och slutscenen då de allierade inväntar de anstormande, tyska pansarvagnarna.
 
Två kapitel senare har Templar sammanstrålat med de allierades general, man har fått reda på att man heter Jan i förnamn (extremt bisarrt) och att ISA-spionen Hakha (före detta Helghast-överste som bytt sida) är den fjärde och sista spelbara karaktären. De båda andra heter Luger, kvinnlig prickskytt med stealth-egenskaper, och Rico, långsam men tungt utrustad kulsprutespecialist. Senare in i spelet då alla dessa fyra karaktärer är går att välja är varje segment av varje bana olika beroende på vilken av de fyra du väljer. Rico till exempel kan inte klättra eller smyga på samma sätt som Luger vilket får hans uppdrag att framstå som betydligt mer actionorienterade. Detta är visserligen inget nytt i sig, men relativt väl utfört i den förhandsversion vi testat.
 
Den postmoderna, krigshärjade atmosfären andas gammeldags futurism och Guerrillas designers har gjort ett strålande arbete med alla de olika miljövariationerna. De elva banorna spänner över en salig blandning olika utrymmen där de frenetiska eldstriderna äger rum. Större stadsdelar under attack blandas med trånga, söndersprängda slumkvarter. Ett rökfyllt shoppingcenter fullt med väsande Helghast-soldater förbyts till en dimmig och blötljummen djungel för att övergå till ett större fältslag vid en uttorkad flodbädd. Vi har även vandrat i en enorm park i mitten av staden fylld av virvlande, rosa löv samt sprejjat väggarna i ett forskningscenter med bly i jakt på en kidnappad överste. Helghast-soldaterna utstrålar total ondska och deras svarta gasmasker samt deras sätt att röra sig får dem att framstå som några av de mest otäcka fienderna på väldigt länge. Tillkommer gör några av de mest välgjorda vapenmodeller jag någonsin skådat i ett spel samt en himla massa välkomna effekter med den hårdvarukrävande rörelseoskärpan i topp. Miljöerna är alla väldigt vidsträckta och det går att se långt in i horisonten. Det känns ofta som att man inte spelar ett Playstation 2-spel då Guerrilla trollat med hårdvaran till bristningsgränsen. Även den ostabila skärmuppdateringen som vi gnällde på efter att ha testat E3-demot är nästan helt borta.
 
Kontrollen i Killzone är till viss del väldigt lik den i Halo med ett par originella och intuitiva lösningar. Vapnen har alla två funktioner vilket man enkelt växlar mellan med R1 och R2. På L1 slänger man granater medan man duckar på L2. Till skillnad från de flesta spel i genren går det också att rusa fram genom att trycka ned den vänstra analoga styrspaken. Det går inte att skjuta medan man rusar och det går bara att rusa i en kort stund tills dess att uthållighetsmätaren nått botten. Zoomar gör man genom att trycka ned den högra analoga styrspaken, på cirkel byter man vapen och på trekant laddas vapnet om. Spelkänslan lovar väldigt gott då kontrollen känns naturlig och responsiv. Vapnen skapar mer rekyl än vad jag är van vid i ett spel av den här typen och med vissa automatvapen är det ofta ganska svårt att sikta. Detta förstärker det faktum att Killzone byggts kring mer exakta grundlagar för verklig militär taktik snarare än FPS-världens fiktiva kuta-o-skjuta-lösningar. Templar bär från början på en pistol och ett maskingevär med möjlighet att slunga mindre granater (liknar det i Half-Life mycket). Personligen har jag dock valt att spela igenom Killzone genom att nästan anbart använda Helghast-arméns stardardvapen, en högeffektiv och väldigt exakt automatkarbin med möjlighet att också skjuta ett hagelskott åt gången genom den undre pipan. Det finns 18 stycken vapen utmed äventyret, vissa lämpade enbart för Rico, vissa enbart för Luger. Bland de vanligaste vapnen som man använder sig mest av under spelets gång hör prickyttegeväret, den tyngre kulsprutan och det automatiska hagelgeväret. Alla dessa fungerar bra även om jag är väldigt besviken på prickskyttegeväret såhär långt. Siktet, kikaren, färgar omgivningen orangea och siktet saknar precisa urmärkningar. Det är även mycket svårt att sikta med prickskyttegeväret och effekten då man träffar en Helghast-soldat är tråkig och inte alls så belönade som den borde vara. Ett annat vapen som inte utformats så bra som det kunnat såhär på förhand är raketkastaren som man får i början av spelet. Geväret ser fräckt ut och siktet fungerar utmärkt, däremot är det svårt att känna av exakt vad man träffat eller inte och explosionen då raketen träffar sitt mål är undermåligt fjuttig. Extra plus dock för de oerhört realistiska och supersnygga animationerna när du laddar ditt vapen. Speciellt prickskyttegeväret då ditt finger först pillar bort linsskyddet till kikaren för att sedan rätta till kolven mot axeln innan du kan börja skjuta.
 
Hur flerspelarläget kommer att fungera vet vi ännu inte. Det går inte att spela mot varandra varken i split-screen eller via nätet i den betaversion vi mottog i slutet av förra veckan, tyvärr. Vi hoppas kunna återkomma med detta innan vi recenserar spelet. Vi vet dock att Killzone på förhand ser ut att bli en av vinterns absolut hetaste actiontitlar. Recensionen kan du läsa i vårt oktobernummer av tidningen, missa inte det.

Läs om vårt besök hos utvecklarna bakom Killzone. Från oktober 2003.