Lair

Drakar är mumma. Det är något med dessa bepansrade reptiler som gör att jag genast blir intresserad, oavsett vad de figurerar i för sammanhang. Oavsett om det gäller konstböcker, schackpjäser eller TV-spel. Faktum är att några av mina bästa spelstunder har en eller flera drakar haft framträdande roller, som i exempelvis Panzer Dragoon-spelen. Tills nu, det vill säga. Efter det helgerån som Factor 5 begått med sin drakryttartitel {Lair}, kommer jag nog alltid att känna en sur smak i munnen så fort jag ser en drake.

Lair är nämligen ett riktigt fiasko, med ytterst få positiva inslag. I Lair träder du som spelar in i rollen som Rohn, drakryttare och en av många som försöker försvara sitt rike mot en elak fiendearmé kallad Mokai. Detta gör ju med fördel, eller nackdel om jag ska vara helt sanningsenlig, ovanpå en fjällig drakrygg.

Men var ska man börja? Hur sjutton ska man kunna klä besvikelsen, ilskan och irritationen i ord på ett bra sätt? Det fanns nämligen en period som jag, och säkerligen många andra, trodde att Lair åtminstone skulle kunna nypa åt sig ett godkänt betyg, men dessa dagar är förbi. Utsuddade ur mitt minne. Nu sitter Playstation 3-ägare med känslan att ha blivit svikna, för ingen ska behöva ta del av ett så tråkigt spel som Lair.

Vad gör Lair till en ganska ordentligt tilltagen kalkon? Tja, vi kan börja med spelkontrollen. Lair styrs med samtliga funktioner som Sixaxis kan leverera. Om jag ska vara ärlig fungerar det faktiskt bra att göra långsamma och stora svängar, ungefär som mormor när hon parkerar kombin framför Ica och det inte finns en kotte att krocka in i. Det är när du vill göra allt annat än att svänga långsamt och stort som problemen hopar sig och Lair blir näst intill ospelbart.

På papperet är spelkontrollen sjukt enkel. Tilta handkontrollen för att svänga med din best. Dra i tyglarna för att sakta in med L2 eller R2. Driv på draken med kryssknappen. Lås fast siktet med L1 eller R1. Ni ser, det låter ju inte så komplicerat, men teori och praktik har aldrig varit så långt ifrån varandra som i Lair. Att ta tajta svängar är omöjligt, för draken (precis som mormor) har en förkärlek till att svänga långsamt och stort. Att försöka vara effektiv under bossfajter är med andra ord helt omöjligt. Visst får man en riktigt bra motion när man står som en idiot och flaxar med armarna för att få draken att svänga, men... ja, det ska ju inte behöva förklaras varför det är helt åt skogen dumt.

Att låsa fast siktet låter ju som en baggis, men om du är på väg i full kareta mot valfri fiende och har ett tiotal meter kvar tills fetsmisket ska utdelas kommer du få en chock. Att låsa fast siktet är något som datorn styr, och i nio fall av tio anser datorn att den där lille fotsoldaten långt åt helvete är ett bättre mål än det du är nanosekunder ifrån. Frustration. Ilska. Svordomar. Löddra, skölj, upprepa.

Om det endast var spelkontrollen som var tafflig med Lair kanske Factor 5 kunde ha räddat sitt ansikte och anseende, men de har uppenbarligen bestämt att slå på stort i ganska många kategorier. Grafiskt sett är Lair stundtals ganska snyggt, men Facor 5 har inte tänkt på att man inte alltid kan köra på femmans växel. Ibland måste man krypköra på ettan (som mormor). Utvecklarnas ambitioner att leverera ett snyggt spel slår liksom tillbaka. Lair lider nämligen av horribla bilduppdateringsproblem, där slowdowns, popups och skumma gap i de grafiska modellerna löser av varandra - samtidigt som det ser snyggt ut. Vilken sjuk paradox.

Det är ytterligare en ganska väsentlig bit med det grafiska som måste tas upp. All action i Lair kan komma till att göra ett tvärstopp när en mellansekvens poppar upp från ingenstans. Eller, det är en sanning i modifikation. När mellansekvenserna dyker upp, och det finns många av dem, fortsätter spelet i bakgrunden. Japp, spelet pausar inte sig självt, utan fortsätter. Förstå förvirringen när du fortfarande får stryk fast du inte spelar aktivt! Att kameran, efter en mellansekvens, kan åka in i spelets fasta omgivningar och få dig att se inuti ett berg eller två gör att överskådligheten skulle kunna vara bättre. Ganska mycket, till och med.

Man skulle ju kunnat hoppas på att galenskapen skulle vara slut där, men nej. Det finns så mycket att säga om Lair, och dessvärre är endast en bråkdel till spelets fördel. Man ska ju alltid avsluta med något positivt, inte sant? I Lairs fall finns det bara en positiv aspekt, och det är spelets musik. Pampig, flådig och det enda som inte gör drakrytteriet till en hundraprocentig kalkon. Kom på en positiv sak till, förresten. Det bästa med spelet är ändå när du tycker på offknappen. Vilken underbar känsla.