Le Mans

Filmen:
Bilfilmer har vi sett mängder av. Alltifrån Flåklypa Grand Prix till senaste Fast and the Furious. Vad de alla har gemensamt är att de har en övergripande story och dramaaspekt. Men det fanns en tid då det gjordes renodlade racingfilmer utan trams. Le Mans från 1970 är en av dem. En intensiv racingfilm med superhunken Steve McQueen i huvudrollen, det manligaste Hollywood någonsin producerat. Han blev bara 50 år. Ett hårt liv med framförallt en hysteriskt framgångsrik filmkarriär men även en hel del knark och annat fanstyg gjorde hans liv kort, men intensivt.

Steve McQueen spelar Michael Delaney. Ett racingäss som åter igen ska ställa upp i det klassiska Le Mans 24-timmarsloppet 1970. Året innan var han med om en hemsk krasch i samma lopp så det är med lite otrevliga minnen Michael sätter sig i bilen igen. För att spetsa till det en aning dyker en annan fantastiskt duktig förare upp, tysken Erich Stahler som konkurrerar om titeln. Mycket mer handling än så är det inte. Inget onödigt kärlekstrams eller andra sidospår. Här är det racing för hela slanten.

Le Mans var racingfantasten Steve McQueens stora dröm. Han tävlade själv inom bilracingen och efter succén med biljakts-rullen Bullitt två år tidigare öppnades den här dörren. Tuffe Steve körde faktiskt själv i filmen, inget diva-meseri här inte. Le Mans är en speciell film. Den har nästan en dokumentär känsla och första halvtimmen yttras inte ett enda ord. Det enda som visas är uppladdningen inför det riktiga Le Mans-loppet från 1970 och lite förberedelser. Det yttras för övrigt inte mycket alls i filmen. Det totala antalet repliker kan nästan räknas på dina två händers fingrar, men vad gör det. Det är den härliga racingen som har huvudrollen.

Regissören Lee H. Katzins bildspråk håller än idag. De snabba klippen med de ljuvliga kameraåkningarna och spännande närbilderna är fantastiska. Den underutvecklade storyn och dramat smalnar helt klart av Le Mans publik. Gillar du inte bilracing är den absolut inget för dig.

Bilden:
Att Le Mans är mer än 40 år gammal kan man inte tro. Paramount har hanterat ursprungsmaterialet med vördnad och tvättat fram en riktigt skaplig bild. Visst är bilden lite brusig och rispig här och där men för det mesta är den ruggigt skarp med mycket detaljer. 70-talslooken är bevarad med nedtonade färger och Steve McQueens manchesterjacka har aldrig sett bättre ut på film. Extra tacksam är jag för att Paramount struntat i bildförstörande åtgärder som brusreducering och kantförstärkning. Le Mans levereras på en BD50 med VC-1 kodec och formatet är 2,35:1.

Ljudet:
Det gamla filmer brukar lida mest av är ljudet. Ljudtekniken har tagit så ofantligt stora steg senaste decennierna att murkiga mono-spår inte längre pallar av att underhålla oss. Med mycket möda och en fet budget går det dock att väcka liv i gamla lik och Le Mans är ett av dem. DTS-HD Master Audio-mixen fräser på ur alla högtalare och bilracingen låter intensiv. Även den sparsamma dialogen låter tydlig. Surroundkanalerna används sparsamt men där de behövs och basen förstärker också ljudupplevelsen.

Extramaterialet:
Tyvärr är det lite knapert med extramaterial till den här klassikern. Förutom en trailer finns bara den 24 minuter långa dokumentären Filming at Speed: The Making of the Movie 'Le Mans'. I den tar de upp alla aspekter från filmandet och arbetet runtomkring, mycket sevärd dock.