Lock's Quest

Så plötsligt finns det en ny genre att upptäcka. Eller en sub-genre kanske. För visst känns de nya "Tower Defence"-spelen som realtidsstrategispelens handikappade lillebror. Att fokusera på försvarsdelen av ett strategispel låter i teorin som en ganska dålig idé. Ändå har Tower Defence-spel fått mycket uppmärksamhet och kärlek. Lockes Quest är ett nytt spel som likt sina spirituella föregångare försöker få dig att överleva trots att fiender myllrar mot dig. Survival horror på löjligt hög BPM. Eller realtidsstrategi utan anfall.

Locke och världen runt om honom är som taget från ett klassiskt japanskt rollspel. Vår hjälte har i vanlig ordning taggigt hår, döda föräldrar och en grym talang som gör att hela världens öde läggs på hans späda tonårsaxlar. Världen är färggrann och trevlig samt hotad av en ondskefull kraft. Och snart slängs såklart en bortrövad tjej in i mixen. Mer krut än så tänker jag inte lägga på att reda ut storyn för er. Nu bygger vi torn istället.

En fast position ska försvaras. Något ska skyddas från att komma i fiendens händer. Strax kommer de att storma emot dig från alla håll. Du har bara två minuter på dig att agera innan de är över dig med tunga klubbor, sylvassa pilar och andra hårda grejer som gör ont. Då är det dags att bygga fästning. Illa kvickt. Du bygger murar, du bygger fällor och du bygger torn som kan skjuta fienden med klot, syra och klet. Den anfallande armén bankar och bankar på ditt försvar, men du lappar ihop det som riskerar att förstöras och sakta mals anfallarna ned av ditt välplanerade försvar. Plötsligt bestämmer sig de överlevande att dra sig tillbaka och du får en stunds lugn. Denna korta tidsfrist använder du till att lappa ihop ditt försvar och bygga nytt. För du vet att tiden är knapp och snart kommer en ny våg elakingar.

Så är kärnan i Locke's Quest. Du bygger försvar som ska hålla när fienden kommer rännande. Varje byggfas varar bara några minuter. Pekskärmen gör byggandet till något som faktiskt fungerar riktigt bra. En roterbar spelkamera skulle förenklat byggandet, men annars finns alla beståndsdelar där. När fienden anfaller får du hålla koll på var det behövs reparationsarbete. Om du har tid kan du passa på att dela ut lite stryk själv. Försvarsfasen är också över på några stressiga minuter. Att Locke's Quest är ett bra spel och ett fungerande koncept märks snabbt. Men personligen så tröttnar jag ganska snabbt.

För även om det jobbats med att öka variationen så känns det ibland tomt och väldigt repetitivt. De taktiska elementen växer i takt med timmarna jag lägger på att spela. Nya material att bygga med, nya fällor och nya torn med kanoner i upptäcks. Olika torn och fällor är bra mot olika fiender och det finns utrymme för planering och eftertanke i uppbyggnadsfasen. Allt bidrar till spelupplevelsen, men det blir aldrig mer än ganska bra. Det blir aldrig lysande.

Jag kan inte sätta fingret på vad som saknas. Allting fungerar väldigt bra men summan blir bara strax över medelmåttigt. Kanske ligger det hos mig själv, jag har trots allt ett väldigt begränsat intresse för strategi. Känslan av stress är ständigt närvarande, på ett dåligt sätt. Det jag bygger upp förstörs sakta men säkert. Det finns ingen känsla av framsteg när mina byggen raseras gång på gång.

Låt inte det ljumma betyget hålla tillbaka ett köp. Gillar du genren kommer du garanterat att hitta massor av spelglädje i Locke's Quest. Klarar du av att gång på gång få se dina murar och torn raseras av elaka robotar så finns det generöst med speltimmar på den lilla kassetten. Själv vill jag behålla det jag byggt. Och ska jag spela strategi vill jag vara betydligt mer offensiv.