Longlegs

Utan att för den skull försöka framstå som den stelopererade källarversionen av John Rambo, måste jag trots allt slå fast att det finns extremt få skräckfilmer som skrämt mig genom åren. Väldigt, väldigt få. Det finns heller inte särskilt många som fått mig att känna något riktigt obehag, åtminstone inte ihållande sådant. The Witch, är en av dem. The Descent och Sinister är två till. Sen då? Sen är det nära nog stopp. Trots detta gillar jag såväl slashers som rysare som traditionella skräckfilmer och har under årens långa lopp konsumerat tusentals. Det är väl bara det att få av dem gör mig skräckslagen.

Även om The Descent på flera sätt än ett går emot det jag tänker försöka lägga fram som någon slags godtycklig förklaring på varför skräckfilmer i allmänhet, för egen del, ohyggligt sällan skrämmer mig, tror jag i grunden att det handlar om att skräckfilmsskaparna försöker bygga skrämsel med och på fel sätt. Rymdvarelser som bits kan vara ohyggligt underhållande men minus en enda film skrämmer de mig aldrig. Lika lite skräms jag av små flickebarn med blött hår, vilket under det tidiga 2000-talet inte bara blev en "trend" utan utgjorde 99,6% av hela genren där, ett tag.

It Follows-stjärnan Maika Monroe gör en lysande roll som FBI-agenten Lee Harker. Hon spelar sin karaktär stramt och försiktigt med massor av underliggande mörker.
Den skräck som avser göra mig sömnlöst skakig av okontrollerbar rädsla (men i stort sett aldrig lyckas) blir för min del aldrig tillräckligt psykologisk för att liksom nöta sig igenom den mur av dramaturgisk och tematisk analys som jag efter dubbla omgångar filmskoleplugg och 1200 publicerade filmrecensioner alltid drar igång. Arbetsskada såklart men ändå. Ska en filmmakare skrämma mig idag, måste han/hon naturligtvis kunna penetrera det där och skapa oreda i tankarna. På flera sätt.

Detta lyckas Longlegs med, utan att för den skull vara lika läbbig som Sinister eller lika nervigt spännande som The Descent. Oerfarne statistskådespelaren och aspirerande regissören Osgood Perkins har här (med såväl manusarbete som regiinsatsen) med stor tydlighet bevisat att han är en urkraft sett till skräckfilm och psykologisk terror. Det finns en elegans här, en stilism som inte bara gör Longlegs sådär ursnygg att man bara vill pausa, ta en bild för att sen starta filmen igen - Den bidrar till berättandet på ett sätt som jag nog inte hade förväntat mig.

Longlegs låter oss följa nyblivna FBI-agenten Lee Harker som under hösten 1992 får i uppdrag att tyda ledtrådar som en brutal seriemördare lämnat efter sig under närmare 30 års tid. Lee har en nästan klärvoajant förmåga att förutse vissa specifika saker vilket gör henne extra värdefull i en utredning av en mordturné som gäckat polis och FBI under årtionden och när vi först får träffa Lee bevittnar hon hur en annan misstänkt mördare kallblodigt avlivar hennes kollega. Härifrån berättar Perkins sin historia med ett säreget, sparsmakat stilgrepp, manér lånade från Rosemary's Baby och Omen vävs ihop med estetiska kvaliteter som andas Lammen tystnar, Seven samt mången annan ursnygg thriller från 90-talet. Perkins fokusear inte sällan på visuell och berättarmässig kontrast då dialogen ofta känns försiktigt långsam medan klippningen är rapp. Detta bygger såklart upp ett säreget tempo som tillsammans med lysande atmosfär gör denna film till ett briljant hantverk.

Se den.
Nicolas Cage är bra, också. Väldigt bra. I rollen som seriemördaren Longlegs visar han återigen upp tidigare okända delar av sitt breda register och lyckas bygga upp en mördare vars psykotiska satanism arbetar sig in i medvetandet på mig som tittare och dröjer sig kvar. Den visuella inramningen är också lysande och på det sättet som Perkins arbetet med "gyllene snittet" och disposition, känns för egen del inte som något som en nybliven filmmakare ens ska kunna försöka sig på. Under uppbyggnaden i akt ett är Lee för det mesta centrerad i varenda bild för att sen i akt två hamna i vinklar för att sen i akt tre förpassas till bildens utkant klart mer ofta, något som naturligtvis (undermedvetet) bygger oro och ängslighet, något som tillsammans med strålande skådespeleri från Maika Monroe (It Follows) gör Longlegs till en riktig fullträff.

Jag har sett läskigare skräckfilmer men inte många. Detta är psykologisk skräck när den är som mest elegant och effektiv och minus möjligen en något för avsnoppad slutdel, vill jag applådera det som Osgood Perkins här åstadkommit.