Lost Eidolons

Det är en svår och lite småjobbig uppgift när man ska recensera ett spel som är medelmåttigt, sådär på gränsen till bara vara okej. Minst lika jobbigt är det att spela det. För man har liksom inte alltför tråkigt, åtminstone inte till den grad att man suckar varje gång man startar konsolen för att få några timmar av speltid. Men man har heller inte särskilt roligt. När det kommer till att se en film som hamnar i denna fållan så överlever man, det är ju på sin höjd kanske två timmar som ska avverkas, men när det gäller ett spel vars kampanj harvar på timme efter timme så når man ofta en gräns där det till slut är nog. När man känner att man sett det man behöver se för att ge ett omdöme som känns rättvist och inser att den där sucken, ändå, inte var så långt borta.

Ni förstår förhoppningsvis var detta är på väg. Lost Eidolons är en bra bit ifrån att vara uselt, men lika långt från att vara fantastiskt. Och som helhet heller inte särskilt roligt att tillbringa tid med. Vilket alltid känns synd när det ändå finns en ingrediens som fungerar ganska bra.

Att spelet fylls med en drös strider mot monster känns mest som ett vis att dra ut på speltiden
Eden är äventyrets huvudkaraktär. Ledare över en grupp anonyma andra bifigurer i ett spel som hämtar mycket inspiration från Fire Emblem-spelen. Som så ofta är det ödet som får alla karaktärerna att stöta på varandra och mindre händelser leder till större, och jag märker redan i spelets inledning att jag inte riktigt vet eller bryr mig varför folk är ute efter att döda Eden och hans lakejer. Men döda dem vill någon, och som sagt; det känns som Fire Emblem men i en mörkare och skitigare värld. Nu har givetvis inte Fire Emblem-serien ensamrätt på det som erbjuds i denna typ av spel. Men upplägget känns igen med turbaserade strider, varannan runda för dina karaktärer och för fienden. Mellan uppdragen kan man strosa runt i sitt läger och utveckla djupare relationer med sina kompanjoner som växer i en rasande takt.

Låt oss börja med striderna; för det är där jag finner det största nöjet och allt vid sidan om det där är på långa vägar inte alls lika skoj. Så, lika bra att avhandla det mest positiva i detta spel med en gång. I striderna blandas svärd, yxor, pilbåge och magi och så gäller det att hålla koll på vad som behöver uppfyllas. (Oftast döda alla fiender). Det hela flyter på bra, dock finns det lite väl mycket animationer och annat som drar ner tempot och gör det onödigt segt och utdraget. Varje attack ska få en liten scen, erfarenhetspoäng ska visas och repliker och stridsrop blir snabbt väldigt tjatiga. Som tur är upptäckte jag att det i menyerna går att stänga av attack-animationer och faktiskt helt skippa fiendens tur, eller - den sker ju fortfarande men man slipper se vad den gör. Tyvärr blir det väldigt luddigt när allt detta stängs av. Siffror dyker snabbt upp, man vet inte alltid helt vad som försiggår och även om det snabbar upp rundorna avsevärt så blir det mest en rätt hackig upplevelse på detta vis. Dessutom är saker som att det ges erfarenhetspoäng efter varje karaktärs runda och de otroligt tjatiga replikerna (seriöst, att ge varje karaktär en enstaka replik måste ju slagit hål i utvecklarnas huvud när detta testades) finns kvar.

Död åt gigantiska ormar
Dock uppskattar jag den här typen av strategi, med rundor och där man ser hur långt karaktärerna kan förflytta sig för varje tur. Det finns något tillfredsställande i just denna typ av strider och att försöka lyckas väl med sina strategier, utnyttja karaktärernas förmåga och i takt med att spelet går så blir de också svårare och kräver mer av dig som spelare. Olika vapen gör olika skada mot en viss typ av rustning och mot monster gäller det att slå på deras veka punkter.

Dock är det en hel del "fillers" gällande striderna och berättelsens tempo blir lidande av detta. Mer fokus hade definitivt behövts, på flertalet områden. I ovan nämnda läger, där man då hamnar mellan striderna, kan man slappna av efter de hektiska bataljerna. Men även om lugnet före nya stormar är välkommet så saknar de flesta karaktärer charm och berättelsen driv. Man vill bara ut och slåss igen och inte tjata med livlösa figurer. För även presentationen känns tyvärr ganska medelmåttig. Visst, jag förstår att alla spel inte kan se visuellt banbrytande ut men den där plastiga känslan jag sett i flertal titlar på den här nivån gör framförallt karaktärer till livlösa figurer helt utan charm. Det visuella är helt okej, med hyfsat snygga texturer och bra överskådlighet när det behövs. Men karaktärer är som sagt livlösa och när man strosar runt i spelets läger känns det inte fint någonstans.

Överskådligheten är det inget fel på och striderna är ändå helt okej
Berättelsen är utdragen över alltför lång tid och som sagt, man vill bara tillbaka till slagfältet så fort man gör något annat. Spelets realistiska, mörka och skitiga stil är det som särskiljer det mest från Fire Emblem-serien, och om det är något man uppskattar så kan säkerligen detta passa en bra. På alla vis känns dock Lost Eidolons som en skvätt mellanmjölk. Det är ett spel vars strider fungerar bra men de lyckas inte rädda resten som mest känns trist. Och okej, jag erkänner - mot slutet av speltiden suckade jag faktiskt högt och ljudligt.