Lost Kingdoms

From Software är ett mycket ojämnt företag med dels ösig robotaction i Armoured Core och dels långsamma låtsasrollspel som King's Field, EverGrace och Eternal Ring i sitt register. Tyvärr tillhör Lost Kingdoms, i Japan känt som Rune, till den senare kategorin. Dock med en liten nyhet den här gången.

På gammalt hederligt Magic-manér ska man nämligen samla på sig olika kort. Dessa framkallar olika monster som slåss åt dig i en action-RPG-omgivning. Det fungerar alltså ungefär som Zelda, om du kan föreställa dig att Link har blivit en fjompig liten tjej som springer omkring och måste låta stora monster ta hand om stridandet. Fjompan i fråga heter Katia och är prinsessa av kungadömet som hotas av en svart dimma som breder ut sig över landet yadda yadda yadda. Det är knappast Tolkien eller ens Eddings, vilket även avspeglar sig i karaktärerna. De är nämligen djupa som vattenpölarna i centrala Örebro (under den rådande värmeböljan) och simplare karaktärsdesign får man leta efter.

Men spelet kan ju ändå vara kul. Eller? Man springer alltså omkring ensam med den lilla sötfula prinsessan och ramlar titt som tätt in i strider. Då dras fyra kort ur leken - max trettio kan man bära med sig åt gången - och dessa placeras på de fyra knapparna A, B, Y och X. Olika kort kan antingen ge direkta anfall, frammana ett monster som stannar och slåss eller få fram en superattack liknande Final Fantasy. Tyvärr gör fördröjningen på många attacker att man missar onödigt mycket. Dessutom finns begränsningen på trettio kort hela tiden där. I stora bosstrider händer det ofta att korten helt enkelt tar slut, och då kan fröken Katia inte göra ett skapandes dugg förutom att hoppa ut till världskartan igen och få göra om hela uppdraget.

Även om det finns lite taktik - olika kort funkar bra mot olika fiender - så känns det mest bara jobbigt. Ibland frammanar man en hord köttätande plantor som sedan ställer sig och stirrar in i en vägg medan skeletten jagar Katia runt arenan med blåslampa. Ett aktiverat kort går bara att använda ett visst antal gånger eller en viss tid, sedan försvinner det och går inte att använda förrän på nästa uppdrag. Det som mest stör mig är den totala bristen på fantasi. Småtroll, mandragoror, skelett, gastar, golems, drakriddare... och inte är de särskilt snyggt gjorda heller. Det leder mig in på nästa klagomål.

Jag hade nämligen fått för mig att Lost Kingdoms skulle vara ruskigt snyggt. Det är det inte. Katia är kort sagt skitful, trots att hon faktiskt ser okej ut på de förrenderade bilderna. Alla fiender är kantiga och suddiga. I striderna täcks en stor del av skärmen av dina kort, och varje gång du frammanar någonting blir allt grådaskigt ett tag i någon sorts effekt. Ljudet är ännu mer halvdant. Musiken kommer knappast att släppas på någon skiva, och det finns inget tal, vilket bara gör 32-bitskänslan ännu starkare. Det här spelet hade enkelt gått att göra med lite färre polygoner på Nintendo 64 eller PlayStation. Som det är nu liknar det ett medelmåttigt Dreamcast-spel utan ambitioner.

Nej, jag blir bara trött på Lost Kingdoms. Gamecube-ägare gör bäst i att låta bli det här spelet och vänta på Crystal Chronicles eller Zelda istället. Det enda som gör mig glad med det är de tjusiga handritade laddningsbilderna. Men, alltså, det räcker inte. Spelet verkar trots allt ha sålt ganska bra eftersom en uppföljare är på väg. Är speltorkan på Gamecube verkligen så svår?