Lost - Säsong 2

Mira Furlan, hon som spelar den franska överlevarkvinnan Rousseau (eller "The french chick" som Sawyer skulle ha sagt...) i Lost var i Malmö för drygt ett halvår sedan och besökte Sci fi-mässan, ett årligt jippo dit det kommer lite skådisar och skriver autografer och poserar för digitalkamerorna. Jag passade givetvis på att träffa henne och hade även turen att återse henne senare på kvällen, den här gången i betydligt mer berusat tillstånd. Hon råkade då avslöja stora delar bakom hemligheterna i Lost, bland annat blev jag riktigt förvånad av att höra att alla på ön i själva verket är döda och att hela vistelsen där är en symbol för skärselden. Så nu vet ni det. Eller så har ni förstått att yours truly-recensent är utrustad med odräglig humor, bara skämtar och hade haft en milslång näsa om jag hade varit trädockan Pinocchio. Och självklart kommer heller inte resten av recensionen innehålla några spoilers för er som inte haft möjlighet att se alla avsnitt ännu.

Däremot är jag inte ensam om att slagits av tanken att allt inte är som det verkar på den Dharma-övervakade ön dit fartyg och flygplan dras som om att det vore ett annex till Bermuda-triangeln. Just all ovisshet som gett upphov till diverse vilda spekulationer och konspirationsteorier är en av de allra största behållningarna med Lost och har varit ända sedan första avsnittet av första säsongen. Mystiken, den snudd på perverterade spänningen, oerhört kvalitativt skådespel och den storslagna produktionen är de viktigaste ingredienserna i förklaringsmodellen till den ABC-producerade seriens popularitet, i kombination med smart marknadsföring. Själv har det gått så långt att jag rabblar teorier och scenarier i sömnen och på fullt allvar plötsligt kan brista ut i ett "Jag har stått bakom Kate hela vägen trots det hon gjorde" till min omgivning fastän Lost över huvud taget inte diskuteras. Och det är ett gott omdöme till en TV-serie.

Förvisso tycker jag inte att andra säsongen är lika välbalanserad och jämn rent kvalitetsmässigt som första säsongen var (jag hade gett den en pinne till i betyg). Första avsnittet, "What Kate Did", "The Long Con" och säsongsavslutningen kan mycket väl vara bland det absolut bästa som någonsin gjorts bland TV-produktioner men däremellan kan man skymta ett och annat autopilot-avsnitt (inte att förväxla med pilotavsnitt) där dramaturgin mest lunkar på och inte alltför mycket händer som egentligen tillför handlingen något. Eller som man säger på ren svenska; utfyllnadsavsnitt. Däremot fördjupas karaktärsutvecklingen ytterligare i andra säsongen och det psykologiska samspelet mellan överlevarna är guld värt. Kate, Sawyer och Shannon blev tidigt mina favoriter redan i första säsongen och det är något som håller i sig även över andra säsongen. Kate och Sawyers verbala duster är en fröjd att se, bara att hoppas att tredje säsongen lämnar gott om utrymme för deras relation.

Jag hade kunnat skriva telefonkatalogstjocka hyllningar till Lost och berätta vilken lysande serie det är men det är lika bra att ni får upptäcka det själva om ni inte redan har gjort det. Till slut lär man sig till och med att älska alla övertydliga cliffhanger-slut, vilket säger en hel del.

DVD-boxen är utformningsmässigt identisk med första säsongen, det vill säga varje skiva ligger i ett smalt DVD-fodral. Sammanlagt blir det sju skivor varav den sjunde enbart innehåller extramaterial. Förutom kommentarspåren som alltid är intressanta att lyssna på kan det vara en god idé att titta på det interaktiva spindelnätet bestående av alla samband och kopplingar som karaktärerna hade till varandra utanför ön. Nu tror jag förvisso att alla flashbacks är manipulerade och inte har ägt rum över huvud taget men karaktärskopplingarna får en ordentlig genomgång och förklaras med någon slags teori som kan vara bra att sätta sig in i. Intervjuer finns det så klart gott om, till exempel går det snabbt att konstatera att Michelle Rodriguez, som spelar den före detta polisen Ana-Lucia, verkar lika osympatisk i verklighet som hon gör i serien. Korta reportage från inspelningen bjuds det också på där man får följa hur man konstruerat scener och effekter. Massa annat plock som inspelningstabbar och borttagna scener (dock inga speciellt roliga) återfinns också. Bilden, 1.78:1, widescreen, håller mycket hög klass med ljuvlig detaljrikedom och färgåtergivning. Ljudet, finns både ett 5.1-spår och 2.0, är även det av högsta kvalitet. 5.1-spåret kommer till sin fulla rätt med alla djungelljud, de ekande viskningarna är till exempel en fröjd att höra. Skyhög köprekommendation!