Lunar Knights

Lirade du {Boktai}spelen till Game Boy Advance? Det var ett par spel med en inbyggd sensor som vid vackert väder gav den lilla pixelgubben mer kraft. Jag spelade aldrig någon av dem. Trots fascination för alla udda spelkoncept ville jag inte utsätta mig för den tortyr som kombinationen bärbart och direkt solljus innebär. Blänkande skärm och kisande är inte en ultimat utgångspunkt när man vill njuta av ett spel. Hur som helst. Lunar Knights är en slags uppföljare till Boktaispelen, denna gång utan solsensor. Yay!

Världen har blivit belägrad av vampyrer. De suger blod och ställer till. Någon måste se till att stoppa dem. Aaron and Lucian är ett par unga vampyrjägare som troligen drivs av ett rättvisepatos eller hämndbegär eller något liknande. Precis som i vilket annat spel som helst är det viktiga inte varför man skall komma åt ondskan, utan hur kul man har medan man gör det. Och kul verkar det vara. Lite action, lite smygande, lite rymdskeppsflygande och en hel del rollspel, allt samlat i ett litet kort som din Nintendo DS redan ligger hemma och suktar efter.

Vapnen man använder i spelet tar sin kraft från ljus eller mörker. Spelaren byter mellan de två vampyrjägarna med ett enkelt knapptryck. En knapp för attack och en för att dra fram en sköld. Aaron svingar ett svärd som gärna myser i skuggan medan Lucian har ett projektilvapen som gillar ljus. Lunar Knights försöker inte dölja sina rötter: vädret och solen fortsätter spela en stor roll i spelserien. Som tur har vår verkliga sol ersatts av en artificiell väderindikator som huserar på den övre av skärmarna. Vädret påverkar många aspekter av spelet. Nya vägar öppnas upp vid klimatförändringar och utrustningen man har med sig kommer att påverkas av vädret där man befinner sig. Din mormor hade rätt. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.

Det är gammalt hederligt erfarenhetssamlande som gäller. Med erfarenhetspoäng kommer naturligtvis den gamla vanliga visan. Det blir fredliga byar att besöka, ondskefulla grottor att rensa ut och vapenuppgraderande hos en gammal gubbe. Trots dessa beståndsdelar finns det element som gör att spelet står ut från den vanliga rollspelssoppan. Tydligen måste en vampyr ut i rymden för att kunna dö. Jäkla mycket jobb om man jämför med den gamla hederliga pålen. Ett litet rymdskepp måste därför manövreras varje gång en av Nosferatus vänner skall agera rymdturist. I rymden är allt som vi är vana vid, asteroider skall undvikas och andra rymdskepp skall skjutas ned. Lite minispelsavbrott mellan grottorna tar jag emot med öppna armar.

Grafiken är riktigt snygg, både den isometriska "snett-uppifrån" vyn och de små mellansekvenserna i anime-stil. Båda skärmarna används på ett bra sätt och till och med mikrofonen nyttjas. Genom att blåsa i den kan man få vampyrjägarna att vissla för att få uppmärksamhet från diverse monster.

Jag ser verkligen fram emot Lunar Knights. Lite anime, lite goth och lite vanlig hederlig japansk rollspelskänsla - allt i en lättsam, färgglad tappning. Ett snyggt actionrollspel som dessutom är väl anpassat för formatet är precis vad jag vill ha i hängmattan i sommar. Konami verkar ha slagit på stora charmtrumman den här gången. Jag lockas av rytmen.