Mad Maestro

Tiden är ur led. Konserthallen skall läggas ned. Konnässörerna vet inte vart de skall vända sig för sin musikkick. Som försvarare av finkulturen bestämmer sig dirigenten Takt att ta saken i egna händer. Och i Takts händer finns en taktpinne.

När informationen om den nya konsolen Playstation 2 började skölja över oss var en av de exotiska nyheterna analoga knappar. De gamla trotjänarna cirkel, fyrkant, trekant och kryss skulle plötsligt kunna reagera på hur hårt vi trycker på dem. Nervösa svettningar uppstod när spelare världen över funderade på hur svårt det skulle vara att sätta en svag spark istället för en hård i stridens hetta. Nu när det gått några år slås jag av hur sällan den analoga funktionen på knapparna egentligen används på ett vettigt sätt. Dirigentspelet {Mad Maestro} är ett av undantagen. Här tvingas man att lära sig lära sig mer än att trycka på knappar i rätt tid - man måste också trycka med rätt styrka. Trycker man för hårt eller för löst på knapparna ändras volymen och det låter inte lika bra. Det ger en bra känsla av delaktighet.

Grafiken är inte speciellt imponerande, varken tekniskt eller estetiskt. I mitten studsar en cirkel mellan olikfärgade mål. Det är denna cirkel du måste hålla ögonen på för att lyckas. Varje gång den nått fram till sitt mål skall en knapp tryckas ned. Målets färg indikerar hur hårt du måste trycka på knappen för att det skall låta rätt. Ett nästan löjligt simpelt upplägg på ett spel, men avskalade spelidéer brukar tilltala mig. När man är ovan hinner man inte se mycket av den grafik som rör sig i bakgrunden. När man senare blivit varm i kläderna inser man att även bakgrunden påverkas av hur bra man spelar. Kulisserna visar upp scenarion med utomjordingar, cirkusartister och modevisningar. Likt många andra musikspel finns det en vimsig historia som ingen människa kan förväntas bli intresserad av.

Spelet strävar aldrig efter att vara någon dirigentsimulator. Det är istället ett charmigt och lättsamt rytmspel. Det finns ingen taktpinne med rörelsesensorer som känner av hur du viftar i luften för att styra orkestern. Svårighetsgraden är inte speciellt särskilt brant stigande, de sista låtarna är inte nämnvärt svårare än de inledande. I de olika musikstyckena gömmer sig sekvenser där spelaren kan låsa upp minispel. Genom att vid rätt tillfälle spela bra får man chansen att ge sig på ett litet extrastycke efter låtens slut. Om man klarar testet kan stycket kommas åt som minispel, något som förlänger spelets hållbarhet.

För mig som till vardags aldrig lyssnar på klassisk musik är det en gåta vad dirigenten egentligen tillför. Behövs verkligen en mänsklig takthållare? Jag lämnar ämnet för att inte låta mer okunnig än nödvändigt men fastställer att det är väldigt kul att spela som en. Bedömningen av ens insatser som orkesterledare representeras av en stapel på högersidan av skärmen. Om man spelar himmelskt bra några takter i rad visar sig en ängel och alstrar framgång. Men precis som Lars von Trier lärt oss så får man ta det onda med det goda. Om det går åt helvete en tid så byts ängeln ut mot en djävul och det man byggt upp dräneras i hög fart.

Mad Maestro är inte som många andra musikspel fyllt med den obligatoriska blandningen mellan underlig japansk pop och remixar på gamla spellåtar. Mad Maestro bjuder istället på en musikupplevelse med bara klassiska stycken, ett grepp som jag tycker är trivsamt. Varför skall musikspel spreta för att få med alla genres när de kan rikta in sig mer för att få en helhet? Jag hoppas på en trend som håller i sig.

Mad Maestro är ett enkelt uppbyggt musikspel som kräver taktkänsla och ihärdighet. Tryckkänsligheten gör att det är värt att ge det en chans. Anledningen att vi överhuvudtaget får spela spelet i Europa är Eidos Interactives satsning "Fresh Games". Det är ett försök att ge gamers världen över chansen att spela de lite mer udda japanska spelen utan att behöva importera. Jag applåderar Eidos initiativ och önskar att många fler företag följer deras exempel.