Mad Men

Som gammal reklamräv (arbetade som illustratör på reklambyrå i några år) var det väl egentligen ganska självklart att jag skulle älska Mad Men. Jag följde serien medan den var i produktionsstadiet, kikade på tidiga casting-bilder, läste manus för två första avsnitten och pluggade lite kvick reklamhistoria under ett par lunchpauser.

Mad Men hade premiär. Och jag smälte som smör. Jag älskade det, av hela mitt sotsvarta hjärta. Förra veckan damp den svenska säsong 1-boxen ned i redaktionens brevlåda och jag tog såklart chansen att nu efter deadline softa lite tillsammans med Don Draper.

Nu har jag kikat på season 1 av Mad Men. Igen. Och jag är lika överdrivet förtjust som då jag såg den första gången. Jag skojar ej då jag kallar Mad Men tidernas näst främsta dramaserie efter HBO-mästerverket Deadwood. Så mycket gillar jag Matthew Weiners stilsäkra drama.

Mad Men, "ad men" som kallades för galningar på grund av deras kompromisslösa liv och leverne. Tiden är sent 50-tal, platsen är New York, Madison Avenue och reklambyrån heter Sterling Cooper och är Amerikas för den tiden främsta.

Det var en magisk tid. Tror jag. Präglad av en arrogant kaxighet efter ett vunnet krig, en viss nonchalans mot konsumenter (fortfarande något oförberedda och okritiska mot smart utformad reklam) och en allmän konservatism som kanske inte bör locka mig, men gör det ändå. Allt förpackat i en skrud så stilsäkert porträtterad att jag ibland ryser av välbehag.

Det röktes konstant, männen drack starksprit hela förmiddagarna, bedrog sina ovetande nicke-dockor till fruar och levde i en samhällsbild fortfarande hårt präglad av rasism och antisemitism. Det var på många sätt en primitiv tid av förarglig natur, men ack så inbjudande.

Männen bar välstrukna vitskjortor och snävt skurna kostymer. Frisyrerna var pomada-inbakade och skägget noggrant eliminerat med sylvass rakkniv. Nixon vart fortfarande inte vald, och Amerika mådde prima.

Det tar bara minuter för Mad Men att måla upp en tydlig bild av Sterling Cooper 1958. Ibland blir den schablon-aktig (nästan parodisk) och ofta komisk. Men aldrig tråkig, aldrig ointressant och aldrig utan nyanser.

Tidsåldern hyllas snarare än kritiseras. Det skämtas med tidstypiska klyschor, men det gås aldrig övergränsen och den romantiserade bilden av denna dåtid krossas aldrig. Trots alla dessa moraliska tvivel förblir Sterling Cooper en smittsamt njutbar verklighet som jag vill resa till. Jag vill stå där, i kostym, och röka som en borstbindare. Jag vill läsa Readers Digest och köra Buick. Och pitcha lättsålda reklamkunder tvetydiga budskap.

Mad Men bjussar på så mycket. Här är dialogen knivskarpt skriven och i det närmaste perfekt levererad. Karaktärerna är mänskliga och mångfacceterade och dramatiken känns riktig, och ibland gripande.

Sinatra sjunger på radion. Och Sterling Coopers kreativa head honcho Don Draper tar sig en fjärde eftermiddagsgrogg innan han går hem för dagen. Jag känner mig drömskt avundsjuk och lite förtrollad. 1950-talet vore tiden som jag skulle återvända till om jag någon gång sprang på en fullt fungerande tidsmaskin. Madison Avenue vore platsen.

Mad Men är genialt på så många nivåer.