Madison VR

Bekännelsen jag måste göra här direkt är rätt simpel; jag är en riktig mes när det kommer till skräck. Men det är samtidigt ett komplicerat förhållande det där eftersom jag kan köra vissa spel med dessa inslag utan större problem men när det kommer till film så ska det mycket till för att jag ska se en skräckfilm på egen hand. Med sällskap, går det okej. Ensam, så sker det typ inte alls. Så, eftersom VR ger den där extra inlevelsen och dimensionen så visste jag redan på förhand att Madison skulle bli svårt att genomlida. Men eftersom jag är den på redaktionen vars uppgift är att recensera de få PSVR2-titlarna som dyker upp, så är det liksom inte mycket annat att göra.

Det har gått nästan två år sedan Madison hade release och det recenserades då av Niclas. Vill man ha en till åsikt kan man med fördel då läsa hans text, eftersom detta är en renodlad VR-version av samma upplevelse. Det börjar, och fortsätter, således precis som det gjorde som då; man vaknar upp med blodiga händer och vet inte riktigt vem man är, vad man ska göra eller vad som händer. Det bankar på en dörr, det skriks hemskheter och sedan startar den minst sagt underliga flykten från ett hus av det läskigare slaget.

Med kameran i högsta hugg tar du dig genom denna skräckupplevelse.
Spelet har framförallt fokus på pussel och stämning. Gällande det första så är den stora spelmekaniken en polaroidkamera som man hittar tidigt. Den används flitigt och är i sina stunder också något som gör att man över huvud taget kommer vidare. Dess introduktion går hand i hand med hur merparten av alla de pussel man ska lösa fungerar, där ett kvickt sken från blixten kan visa mer än man hoppas och där fotot måste framkallas genom att skakas, något som givetvis blir lite extra roligt i VR. Överlag är alla dessa rörelser och interaktioner man gör just med sina händer något som visar varför detta format är så fantastiskt när det är just interaktivt.

Shake it like a polariod picture...
Däremot existerar det två stora problem; dels är spelet extremt känsligt kring var du håller och viss frustration uppstår när precision behövs för simpla saker. Jag förstår att man vill efterlikna verkligheten snarare än att objekt teleporteras till dina händer men ibland känns det verkligen som att man faktiskt håller i något men det plockas inte upp. Eller så är det att en dörr inte öppnas trots att du håller och vrider i handtaget. Det andra problemet är att när man då just ska öppna något så är fysiken lite överallt. En enkel byrålåda kan åka in och ut och man får liksom stanna upp och försiktigt dra den med ena handen för att plocka upp något som ligger däri. Att plocka upp saker och att öppna dörrar är således inte så smidigt som det borde varit för att undvika att man stundtals blir irriterad. Eftersom spelet är fullt av sådana här interaktioner blir det i längden en ordentlig nackdel.

Just det där att plocka upp simpla saker för att ta sig vidare blir även ett rätt tjatigt moment. Det är nycklar eller andra grejer som ska plockas upp, läggas i ett begränsat utrymme kring vad man kan bära med sig, sedan ska man till någon plats och sätta det på rätt ställe. Man hade definitivt kunnat skippa vissa moment här, även om jag också förstår att det ska finnas en spänning i att söka i omgivningen. Spelet rör också till det lite mycket med saker som inte ska lösas förrän senare, så man ser liksom mycket grejer men får återvända när spelet bestämmer att det är dags att lösa dem. Den designen tycker jag är ganska dålig och här förekommer det flera gånger. Finner jag ett kodlås eller liknande och klurar ut hur det ska lösas vill jag kunna göra det direkt och inte när spelet bestämmer att det är dags.

Ingenting är vad det verkar och saker dyker ibland upp utan förvarning.
Så, gällande just det där jag då har så stora problem med. Skräck. Ja, detta är stundtals riktigt läskigt. Visst blir man lite härdad allteftersom spelet fortgår men det skrämmer ändå väldigt effektivt på flera vis. Ljud, atmosfär, plötsliga saker i ögonvrån... Det fattas inte direkt saker som får en att hoppa till. Om man gillar sådant här, ja då är det absolut inget att snacka om för då passar Madison lite extra för den typen som får en kick av det. Allting känns närmare, mer påtagligt och framförallt läskigare i VR. När spelets allra första rörelse i ögonvrån dök upp var jag beredd att stänga av spelet, krypa till korset och erkänna att mitt hjärta inte klarar sådant här. Men det var ju faktiskt bara att fortsätta.

Gällande just då VR-biten finns här en del gott att hämta, förutom det där med fladdrig kontroll som nämndes tidigare. Det visuella ger ett otroligt bra intryck där framförallt ljuskällor ska berömmas extra. Just detta är en sådan grej jag alltid granskar noga gällande det visuella och när det kommer till VR tycker jag nästan det är extra viktigt. Det finns en del partier som är lite väl mörka, och även om Sonys VR-headset har skarpa linser och hög upplösning så är det ändå lite av den där för formatet typiska grynigheten på objekt längre bort. Den är dock inte alls särskilt dålig här, utan när det kommer till det visuella så är detta absolut av hög klass sett till helheten. Omgivningarna är varierande trots att man i mångt och mycket vandrar genom ett hus och dess rum, detaljerna är många och jag förstod i stort sett under hela min speltid varför man ville ta detta spelet till VR då det verkligen passar bra för formatet. Dessutom finns här ett ljudspår som förhöjer stämningen ruskigt effektivt och många gånger är minst lika läskigt som de saker man ser. Det är mycket knarrande och mystiska ljud som skapar en stundtals fantastisk stämning.

Madison blandar och ger när det kommer till vilken typ av skräck det vill förmedla. Det är inte alltid helt lyckat men oftast är spelet väldigt, väldigt läskigt.
Ibland uppstår det en diskussion om någon slags objektivitet kring spel och att kunna se vad det har för kvaliteter trots att man inte själv uppskattar det. Jag ska inte gå så långt som att säga att jag tycker att Madison inte är för mig. För trots sin lite väl magstarka nivå av skräck så är själva konceptet av pussel och utforskande av ett läskigt hus faktorer jag uppskattar. Jag har gjort det, och haft riktigt roligt, i ett flertal andra VR-spel som exempelvis Blindspot, The Room och 7th Guest och även det ganska nyligen genom spelade Happy Funland hade inslag av att vara lite läskigt men givetvis en bra bit från hur skräcken är här. Det handlar snarare i detta spel om att det är en typ av skräck med massor av jump scares och renodlade skrämseleffekter som ligger utanför vad jag personligen finner är underhållande.

Spelet förlitar sig mycket på just den där typen och jag uppskattar mer när det snarare bara är en smått kuslig atmosfär än att behöva sitta på helspänn när jag spelar. Det blir därför svårt för mig att känna att det är roligt men jag kan ändå förstå tjusningen, jag finner den bara inte rolig att uppleva personligen. Men om jag ska bortse från just det där att jag är en ynkrygg av rang, så handlar det också om viss typ av presentation jag inte riktigt gillar. Det är en del inslag som jag själv bara tycker tar mig bort från inlevelsen, med skakiga scener, en del flummande gällande det visuella och annat som jag bara inte riktigt gillar. Det är lite som att spelet ibland inte riktigt vågar förlita sig på en mer effektiv skräck utan ska kasta det lite väl mycket i ansiktet på en för att skapa en reaktion.

Det bjuds på många fina miljöer med fantastisk användning av ljuskällor.
Jag spelade aldrig originalet men det kändes rätt fint att ändå få ge sig på detta i just VR. Det är ju ett format jag personligen vill ska fungera bra och ge fantastiskt inlevelsefulla upplevelser. Det finns flertalet stunder när jag utforskat och löst pussel som jag verkligen, verkligen tycker om den stämning som Madison ger. Det kryper ofta tätt inpå, under skinnet och fick mig som nämnt att sitta på helspänn. Här finns en del frustrerande mekaniker och spelet följer samma spår genom många rum, men när man får utforska och lösa pussel på det viset jag uppskattar så är det underhållande. För att känna att någon sorts jämförelse mellan originalet och denna VR-version skulle bli rättvis så kikade jag på delar från en genomspelning av originalet efter att ha spelat det i VR. På detta vis kunde jag jämföra vissa sekvenser och det är fascinerande att se hur väl man lyckats omvandla det och hur bra många sekvenser faktiskt fungerar i den virtuella verkligheten.

Det är ett definitivt spel för den som uppskattar denna typ av skräck mer än mig och i slutändan står jag och velar lite kring det slutgiltiga omdömet. Jag tycker att VR-formatet tas tillvara på väldigt bra, att det visuella och atmosfären är strålande och att skräcken är effektivt gjord. Men det dras samtidigt ned av spelmässigt frustrerande saker och en del design kring pussel som inte fungerar på ett tillfredsställande vis. Jag landar således i samma betyg som det Niclas gav spelet när det kom, även om VR-formatet som sådant definitivt lyfter själva skräckupplevelsen ordentligt.