Man on Fire

Hämnd är en rätt som bör serveras varm. Är det inte så det brukar heta? I Tony Scotts senaste actionrökare är hämnden som serveras snarare stekhet, om ens det stoppar. Krutrök, svett och eld är nämligen Scotts huvudingredienser då han reder en varmrätt som för tankarna till en modern Death Wish.

Denzel Washington spelar Creasy, nedsupen, före detta CIA-agent med stark förlärlek till grogg. Faktum är att han gillar grogg så mycket att han lever i en jämn berusning där trista grillfester, skäggstubb och den obligatoriska längtan efter döden utgör någon slags grundstomme. Räddas från avgrundens rand gör han av den gamle CIA-polaren Rayburn (Christopher Walken) som tvingar Creasy att börja arbeta igen, denna gången som livvakt.

Pita (Dakota Fanning) är tio år, ljusblond och älskar att simma. Hennes far är en skrupelfri, mexikansk industrialist spelad av den skönssjungande Marc Anthony. Eftersom fadern sitter på massor av pengar och minst lika mycket inflytande står familjen under ständiga kidnappningshot, något som Creasy avser att förhindra. Givetvis kidnappas Pita och Creasy skadeskjuts på kuppen. En kort rehabilitering senare påbörjas den flyktiga planeringen till vad som blir en av filmhistoriens mest brutala hämndaktioner. Eller som polaren Rayburn uttrycker det: "Creasy's art is death. He's about to paint his masterpiece".

Man on Fire kännetecknas av flera saker. Denzels sedvanligt superba skådespel, Scotts alltmer stilistiska berättande och Paul Camerons egensinniga foto (samma tokfrans som filmade hela Collateral med en hemvideokamera). Tempot är raskt, klippen många och rent visuellt är Man on Fire både tankeväckande nyskapande och stundtals tröttsamt överambitiös. Actionmomenten är många och väldigt råa och storyutvecklingen välgjord och väldigt realistisk.

Den slutgiltiga konfrontationen är knivskarpt genomförd och mycket tack vare en mästerlig insats av Denzel, är Man on Fire en mycket lyckad actionthriller.