Marc Ecko's Getting Up

Trane vill bli känd, graffiti är hans stora passion och varje steg han tar sker med en tuschpenna eller en sprayburk i handen. Han har sett sin hemstad New Radius förvandlas från en kokande kittel av kreativitet och mångsidig kulturhistoria, till en grå och förtryckt polisstat där tungt beväpnade vakter kvickt kväljer upprorsmakare och oliktänkande. Tranes pojkdröm om att bli känd för sin konst växer till något annat, hans målningar blir till en protest mot New Radius korrupta stadsmakt och Getting Up till ett drama där kampen för friheten blir det centrala.

Mark Ecko har under många år ägnat sig åt olika delar av hip-hop-kulturen, främst inom klädesindustrin. Han berättade tidigare ifjol att idéer om en långfilm funnits under en längre tid, som efter ett möte med Ataris högsta höns, Bruno Bonell, visade sig vara en nästan perfekt utgångspunkt för ett spel. Det märks snabbt att Mark Ecko tänkt länge och hårt på historien om en ung man som går från pojkstreck och vandalism till fullskaligt krig där konsten och friheten står i centrum, allt med en aningen överdriven, självbiografisk ton.

Allt tar sin början när Trane fortfarande är relativt oerfaren, men samtidigt full av ambition och drömmar. Trane är bosatt hos sin farmor mitt i det smutsiga och undangömda ghettot. Som första uppdrag får spelaren se till att tråckla ut Trane ur den stinkande soptipp han bor, samtidigt som det ett mindre upplopp tar plats i området. Detta sker genom en lång rad akrobatiska manövrar via smala avsatser, stuprör, balkonger och andra stycken av bostadskvarteren. På vägen ut möts han av illvilliga klottrare som besuldar väggarna med sina amatörmässiga målningar, något som självklart måste hanters med lite handgemäng.

Tyvärr får stridssystemet lida en smula då kontrollen är allt annat än precis, visst ska man inte förvänta sig ett renodlat fightingspel, men bättre än såhär måste det gå att göra ett ordentligt slagsmål. Oftast handlar det om att man väntar på att fienden gör ett anfall, bara för att man själv ska rulla undan och kontra. Runt om i miljöerna finns det soptunnor, TV-apparater, basebollträn och andra föremål att plocka upp och använda som tillhyggen, något som även ens motståndare kan använda sig av.

Efter sin flykt från ghettots invånare och de hårda vakterna som övervakar det pågående upploppet landar han rakt i famnen på ett av de större graffiti-gängen i New Radius. Deras första möte blir allt annat än angenämt och slutar med att Trane åker på stora mängder stryk och blir förnedrad av de mer erfarna graffiti-konstnärerna. Trane gör det sedan till sitt mål att ge tillbaka på gänget, och resan som följer kommer att handla om kampen att aldrig ge upp eller vika sig för de som vill trycka ner en. Snart eskalerar hela situationen och Trane arbetar sig uppåt och blir en ikon för frihet och självständigt tänkande, en kämpe som konstant opponerar de som vill trycka ner honom. Vissa må känna att det är fånigt att placera en frihetssaga i en historia om en ung graffitimålare, men faktum är ju att det på sitt smått överdrivna sätt känns ganska aktuellt om en ung svart mans hårda kamp från förtrycket på samhällets botten. Det märks att Mark Ecko har satsat på att skriva en handling om den kulturen han själv befinner sig i.

Och visst, storyn är genomarbetad, goda idéer finns det gott om. Problemet i Getting Up ligger istället i utförandet, och i förlängningen även i valet av utvecklingsstudio. Mark Ecko har själv sagt att The Collective (Buffy the Vampire Slayer, Indiana Jones and the Emperor's Tomb) vet hur man effektivt förvaltar en licens, och det ligger en del i vad han säger. Men precis som i tidigare spel från The Collective lider Getting Up av en ryckig och oprecis spelkontroll som tillsammans med en bångstyrig och bökig kamera gör att Tranes äventyr ibland blir utmanande av helt fel anledningar. Slagsmålen med stadens alla säkerhetsvakter (och rivaliserande graffitikonstnärer) blir snabbt tråkiga och de {Prince of Persia}-liknande fasadstrapatserna är ofta mer frustrerande än underhållande.

Grafiskt känns det väldigt grovhugget och lågupplöst och när kameran flyttar sig närmare vår hjälte eller hans närmaste omgivning ser det både taffilgt ut, och det saknas en hel del polygoner. Miljöerna som porträtteras tillhör ofta skitiga innerstadsmiljöer med ganska lite variation, och allt som oftast rör sig Trane i gråa gångar och på olika byggnader vilket inte ger speciellt mycket variation.

Pluskontot utgörs till stor del av handlingen som faktiskt känns både intressant och engagerande. Även ljudet är bra med en hel del läckra ljudeffekter och imponerande röstskådespel främst från rapparen Talib Kweli som gör Tranes röst. Graffiti-legender som Cope2 och Futura 2000 bidrar alla med både sin konst och sina röster vilket såklart ytterligare stärker känslan av entusiasm som Getting Up dryper av. Känslan av att detta är resultatet av en eldsjäl, med fötterna fast förankrade i graffitikulturen, som har fått sin vilja igenom är hela tiden påtaglig, och något som Ecko ska berömmas för. Tyvärr präglas Getting up av ett något bristande utförande.