Maximum Conviction

Filmen:
Steven Seagal, tjock som en spärrballong och med gul- och lilafärgade glasögon som hämtade ur en mycket gammal tants handväska, spelar huvudrollen i nya actionthrillern Maximum Conviction. En film som från första till sista sekund levererar oavsiktlig komik i ett aldrig sinande tempo.

Seagal bildar en duo tillsammans med före detta wrestlaren tillika ärkesopan Steve Austin som stirrar med djupa pannveck och skriker sig igenom filmen med sin hesa röst. De spelar före detta elitsoldater som fått i uppdrag att övervaka nedläggningen av ett gammalt fängelse, men hamnar i trubbel då några elakingar slår till mot fängelset på jakt efter två av fångarna. Seagals karaktär heter Tom Steele enligt omslaget till filmen, men i såväl filmen som på IMDB kallas han för Cross - vilket egentligen inte spelar någon roll, då karaktären i sig är en typisk Seagalgubbe.

Fylld av krystade visdomsord, fet och skrattretande i största allmänhet. Han väser fram i sina repliker och låter stuntmännen sköta slagsmålen. Precis som vanligt. Även på actionfronten är det mesta sig likt från tidigare Seagal-filmer som kommit efter Exit Wounds (hans sista underhållande film). Tråkigt koreograferade slagsmål med små, små handviftningar från Seagals sida, ful klippning och ett par platta eldstrider som varken känns realistiska eller underhållande.

Värst är dock manuset. Av någon anledning har man fått för sig att fylla ut filmen med scener där man ska försöka etablera någon form av vänskapsband mellan Seagal och Austin. De båda herrarna klappar varandras axlar, berättar superkrystade anekdoter från deras tid tillsammans som vapenbröder och vi som tittare kunde inte bry oss mindre. Speciellt inte när scenerna i fråga håller på i flera minuter och känns improviserade utan någon som helst finess.

Slutet bäddar dessutom för en uppföljare. Måtte det aldrig hända.

Bilden:
Här levereras en väldigt alldaglig BD-transfer med något platta färgåtergivningar (även om de knappt förekommer andra färger än grått, brunt och lite mer...grått) och en svärta som inte riktigt håller måttet. Vad gäller skärpan är det dock något bättre med relativt fin detaljrikedom och endast ett fåtal tillfällen där störande grynigheter kommer i vägen för upplevelsen.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 1.78:1.

Ljudet:
Maximum Conviction levereras med ett Dolby TrueHD-spår som mest kännetecknas av att det är väldigt, väldigt högljutt i actionscenerna och väldigt, väldigt lågt i dialogscenerna. Vapenljuden dånar som åskväder och får det att brusa ordentligt i högtalarna , medan Seagals ständiga viskningar låter lite som om de spelats in i en syltburk - med locket på. Det finns inget riktigt mellanläge i ljudmixen och betyget blir såklart därefter.

Extramaterialet:
Här bjuds på en trött bakom kulisserna-featurette, en otroligt kort (och allmänt urusel) featurette om Steve Austin samt två andra lika korta och lika intetsägande featurettes om andra aspekter av filmen. Inget att hurra över, direkt.