Megaman NT

Skulle jag ranka de 10 spel jag hade roligast med till Nintendos 8-bitare NES så skulle Megamanspel ockupera två av de platserna. Efter de två första spelen hände dock något. Capcoms obehagliga ovana att tjata sönder sina spel visades upp på allvar då den charmiga plattformaren på bara ett knappt decennium nådde upp i långt över 20 spel. Den behandlingen överlever naturligtvis ingen figur, och Megaman är numera mest att betrakta som ett minne blott i Europa.

I dagarna släpptes Megaman Network Transmission, spelet som åtminstone i teorin har möjlighet att göra Megaman stor här igen. Spelet har nämligen återgått till sina rötter i den klassiska plattformsgenren igen. Helt uppbyggt av polygoner men utan möjlighet att röra sig i djupled känns det riktigt nostalgiskt att åter få styra den blåe hjälten. Det känns som att detta koncept borde användas för fler spel. Castlevania, Super Mario och Sonic ? alla klassiska 2D-spel skulle må bra av denna behandling. Nå, Megaman är inte precis illa det heller.

Kontrollen i Megaman Network Transmission är lika klockren som den var i spelen i originalserien samt i X-serien. På minuskontot hamnar dock faktumet att Megaman inte kan ducka. Visst, det kunde han inte förut heller. Men då var figuren så liten att han inte blivit mycket mindre för att han duckat. Önskvärt hade verkligen varit att utvecklarna Arika, som skryter med att Megaman har över 100 olika attacker, lärt Megaman att inte sticka upp hakan när någon beskjuter honom.

Folk brukar klaga på att storyn i fightingspel känns oviktiga. Frågan är om inte storyn i plattformsspel kan kännas minst lika överflödiga. Megaman Network Transmission gör i alla fall ett seriöst försök att lappa ihop tiden som förflöt mellan Megaman Battle Network 1 och 2. Celshadade sekvenser för storyn framåt och förklarar vad som händer. Allt medan man själv samlar olika chip som hjälper Megaman att bygga upp slagstryka. Dessa chip kan sedan kombineras för att ge Megaman nya typer av vapen.

Spelandet som sådant är oerhört traditionellt. Bortsett från att det inte längre är så enkelt att det bara är en ond doktor som ställer till oreda samt att fler figurer fått större roller, så är det mesta sig likt. Innan jag fick spela spelet hade jag läst mycket om att det tydligen skulle vara oerhört svårt. Något som kom på skam ganska snabbt. Som van Megamanspelare dansar man ganska enkelt igenom äventyret. Kontrollen är nämligen precis lika precis som den alltid har varit. Rappa fingrar samt lite klurande med vilka vapen som bör användas mot vilka fiender är hela framgångsreceptet.

Rent grafiskt hör egentligen inte spelet till toppskiktet på Gamecube. Däremot blir jag hela tiden glatt överraskad ändå. Man är helt enkelt inte van vid att se en så fräsch Megaman skutta omkring på skärmen. Trogna Nintendospelare har inte sett Megaman på en stationär konsol sedan Megaman X3 till SNES. Visst finns Megaman 64, men det räknas liksom inte. De som inte sett Megaman sedan dess är naturligtvis de som lär ha roligast med att återupptäcka den lille blå som är lika smidig och rolig att spela med som alltid.
Ljudet är klassiskt Megamanbloppande. Inget extra, men fyller definitivt sin funktion. De gamla Megamanspelen hade superb musik. Men så bra är det dock inte. Rösterna är av hög klass, liksom ljudeffekter.

De som var med förr och sett Megaman misshandlas i spel efter spel lär glädjas åt detta om de kommer sig för att prova. Det är såhär vi minns honom. Visserligen finns inte längre möjligheten att spela spelets banor i den ordning man önskar på grund av storyn. Men det är aldrig något som stör. Återspelningsvärdet är stort för den som vill se alla vapen eller bara ha kul en stund. Tyvärr lär Megaman aldrig bli riktigt stor igen och detta spel når säkert inte ut till så många hem som det förtjänar. Men jag hoppas verkligen att alla som spelade Megaman för länge sedan och tyckte om det tar chansen och upplever den lille blå hjälten i hans kanske mest omfattande och häftigaste äventyr såhär långt.