Meteos

Efter alla framgångar med Lumines har nu Tetsuya Mizuguchis studio Q Entertainment tagit sig an Nintendo DS. Till skillnad från gängse normer har Tetris-liknande pusselspelet Meteos faktiskt en story, som dessutom spelar en stor, och logisk, roll i allt som sker på skärmen. Spelet handlar nämligen om just Meteos, ett slags meteoriter som förgör alla planeter där de slår ned. Av en slump noterar en planet under attack hur man kan förstöra Meteos genom att para ihop de olikfärgade blocken. En motstrategi mot Meteos är född och mäktiga rymdskeppet Metamo-arken byggs för att ta den slutliga striden.

Ditt jobb blir alltså att para ihop Meteos, vilket får dem att explodera och skjutas tillbaka dit de kom ifrån. När man spelar Meteos ensamt gäller det att slå sig fram i universum med Metamo och man besöker många planeter på vägen. Varje planet har sina helt egna förutsättningar som justerar allt från bredden på spelbrädet, gravitationen och liknande parametrar. Det gör att man måste spela helt annorlunda beroende på upplägget. Dessvärre är inte Meteos lika inuitivt, som ett riktigt bra pusselspel ska vara, och det är faktiskt lika rörigt som det låter som att sätta sig in i alla tillgängliga finesser och regler.

I grunden handlar Meteos, precis som Tetris, om fallande block. Den stora skillnaden är dock att man i Meteos inte har någon möjlighet att styra över dessa block medan de faller. Först när de har landat kan man börja flytta om dem och gör man inte det tillräckligt snabbt är det lika med Game Over. Meteos är helt tveklöst det stressigaste pusselspel jag har spelat. Tänk er sekunderna innan man missar i Tetris och bygger som besatt - så känns Meteos nästan hela tiden. Precis som i Tetris är spelet slut när skärmen är fylld, men man kan ju som sagt alltså inte göra något innan blocken landat, vilket gör att man hela tiden ser allt växa medan man fort sorterar om alla block.

Som pricken över i:et är stressen inte slut där. För när man lyckats para ihop tre stycken Meteos av samma färg försvinner de inte. Istället skjuts de parade blocken och alla som ligger ovanför dem upp i luften. Sedan gäller det att förse denna laddning med ny energi genom att para ihop nya Meteos ovanpå, medan allt sakta faller tillbaka igen. Varje gång man lyckas åker de upp en bit till, för att förhoppningsvis försvinne ut från skärmens övre kant så småningom.

Samtidigt som man håller på med att få bort alla dessa block, fortsätter det obehindrat regna nya runt omkring. Behovet av en extra arm infinner sig snabbt, och det bli oerhört svårt. Det är dock en av Meteos absoluta styrkor, eftersom varje session blir väldigt snabb. Det är extremt sällan man sitter mer än 15 minuter. Detta att jämföra med småsömniga Lumines, där en omgång ofta tar över en timme och egentligen gör spelet direkt olämpligt för bärbara format.

En annan höjdpunkt med Meteos är multiplayer. Upp till fyra personer kan spela på en och samma kassett. Den stora skillnaden mot att spela ensam är att man måste välja till vem man vill skicka sina Meteos. Tar någon ledningen, brukar denne snabbt tvålas till av övriga tre. Det är egentligen allt och det räcker. Meteos känns omöjligt att lägga ifrån sig, man vill ha den där revanschen och för mig är spelet lika kul på fyra som klassiska Chu Chu Rocket och Bomberman.

Meteos är en riktig höjdare och jag imponeras över hur träffsäkert Mizuguchi och hans Q Entertainment gång på gång får till sina pusselspel så genialiska att konkurrensen avundsjukt bara får åka i baksätet. Visst finns några smärre skönhetsfel som att blocken kan vara otydligt designade på vissa banor, att det ibland kan kännas för stressigt och att musiken faktiskt inte är något vidare bra. Det är dock sådant man lätt glömmer bort när man efter en riktigt lyckad omgång för femte gången säger för sig själv: Bara en gång till.