Metroid: Zero Mission

Metroid släpptes den femtonde januari 1988, och jag minns hur jag och min faster satt och spelade en blivande klassiker. Metroid var något alldeles särskilt med sitt ovanliga upplägg och en stämning som slog allt annat. De flesta spelen på den tiden var enkla arkadspel med två undantag: Mario och Zelda. Men inget av dem kastade in dig i en konstant kolsvart värld där behornade monster svepte ner från taken och ett idogt pipande påminde om din nära förestående död. Och som om det inte räckte med denna skräckvärld fick vi snart höra att Samus Aran, den mänskliga pansarvagnen och otaliga rymdäckels bane, var en tjej. En spinkig grönhårig tjej med kanonarm. Fascinationen var total och gåshuden mätte nära centimetern mellan dal och topp. Men även om nostalgiska minnen suddat ut de sämre delarna hade spelet sina brister, framför allt när det gällde kontrollen. Några såna problem existerar inte i Metroid: Zero Mission.

Från den första sekunden när Samus öppnar ögonen i en nygjord mellansekvens, till den sista stora smällen som på ett smart sätt banar väg för vad som sedan händer i Super Metroid, är det en ren fröjd att springa runt i Zebes nyrenoverade korridorer. Trots att kartan naturligtvis är baserad på det första spelet är Zebes om möjligt ännu mer sprängfyllt av hemligheter, den ena mer djävulskt klurig att komma åt än den andra. Det är just det här sökandet som alltid gjort Metroid-spelen så speciella. Varenda vägg kan i teorin innehålla en hemlig genväg eller en vapenuppgradering. Men det räcker inte bara med att hitta dem, det gäller att lista ut hur man ska komma åt dem också - och sedan lyckas utföra hela sekvensen. Som ett exempel kan nämnas en supermissil i den första vertikala korridoren. Att hitta den är enkelt, men det tog ett bra tag innan jag upptäckte att man kunde ta fart i en korridor tre skärmar bort, slå sig genom ett rum i mitten, ladda upp farten igen, hoppa upp en bit och sedan flyga i bollform genom den sista väggen. Å andra sidan är det en desto större triumf när man äntligen kommer rätt. Även om det finns en rekommenderad väg som pekas ut på din karta med jämna mellanrum, kan du med lite list och mycket skicklighet ta din egen väg och försöka hitta en snabbare rutt genom Zero Mission. Därmed finns det spänning och utmaning både för nybörjare och ärrade Metroidproffs.

Allt är givetvis omritat och minst lika snyggt som i {Metroid Fusion}, även om jag föredrar det här spelets grottgångar framför det stora rymdskeppet där del fyra utspelade sig. Samtidigt känner jag igen mycket av arkitekturen från originalspelet, såsom »bubbel-världen« och de hemska flugsprutande rören när man börjar närma sig Ridley. Även musiken är rejält uppfräschad och som vanligt i den här serien alldeles lysande. Om du inte har spelat originalet så kommer du förmodligen att känna igen åtminstone de stycken som återfanns i {Metroid Prime}, och de är minst lika atmosfäriska här. Jag rekommenderar nästan att du spelar på Game Boy Player eller med hörlurar för att få ut det mesta av kompositionerna. I övrigt fungerar ljudeffekterna utmärkt och jag tror fortfarande att det är en fördel att slippa höra Samus tala.

För gamla Metroid-fans tar det inte lång tid att springa genom det som motsvarar originalspelet, men nu finns ytterligare ett par områden samt förstås alla dessa hemligheter att ta rätt på. Och när själva spelet är så pass kul, främst på grund av klockren kontroll och slipad nivådesign, gör det absolut ingenting. Så fort spelet tar slut börjar jag om på en högre svårighetsnivå och har lika kul en gång till, den här gången med en praktisk checklista som gör att jag slipper leta överallt i blindo efter den där sista energitanken. Så även om du kan se slutscenerna tämligen snabbt finns det betydligt mycket mer kvar att hämta.

Metroid: Zero Mission bevisar att tvådimensionella, urklassiska spel kan vara minst lika djupa och minst lika engagerande som det mest episka 3D-äventyret och att det går att skapa fantastisk stämning på en tre tum stor skärm. Samus första äventyr rekommenderas till alla som äger en Game Boy Advance.