Miracle

Filmen:
Nu när temperaturen närmar sig trettiostrecket och solen gassar på min svenssonbleka kropp är den enda isen jag tänker på den till sommardrinkarna. Att sätta sig ner och kolla på en hockeyfilm då känns avlägset men eftersom legenden Kurt Russell spelar hockeycoach är det en chans som inte får missas. Ishockey har intresserat mig djupt sen barnsben och har givit många stunder av gränslös glädje, men också total och becksvart mörker. Jag kan fortfarande inte förlåta dig helt Tommy Salo.

Miracle handlar om det amerikanska hockeylagets bragdbetonade vinst över den oövervinnerliga sovjetiska hockeymaskinen under OS i Lake Placid, 1980. Med sju månader kvar till turneringen och efter några bedrövliga insatser bestämmer sig den amerikanska olympiska kommittén för att storsatsa. De anlitar den stenhårda coachen Herb Brooks som i all hast utser 26 stycken lovande talanger till truppen som ska stoppa den röda maskinen. Med Herbs brutala träningsmetoder visar det sig att laget kanske har det som krävs. Hur det slutar vet vi ju alla.

Det finns få bra hockeyfilmer. Förutom Slapshot som är en riktigt skön hockeysatir dräller det av bedrövliga kalkoner. Problemet grundar sig bland annat i att ett ishockeylag inte är lika spännande som till exempel ett rockband eller en lönnmördare. Förutom ett fåtal halvmesiga slagskämpar i hockeylagen är det helt enkelt ett gäng vanliga grabbar. Men historien om det här hockeylaget har iallafall lite potential till att kunna bli en hygglig film.

Miracle har en hel del kvalitéer. Kurt Russell gör ett sällsynt trovärdigt intryck som den legendariske hockeycoachen och ger karaktären det djup som behövs. De grymt välregisserade ishockeymatcherna ser också trovärdiga ut i mina ögon. Att göra Miracle sanningsenlig var ett av regissören Gavin O'Connors största mål. Till och med de svenska spelarna har riktiga namn och några hockeyscener är skrämmande lika kopior av verkligheten. Men det går inte att komma ifrån att Miracle är en flaggviftande och stundtals kletigt patriotisk film. Vi-mot-resten-av-världen är ledordet och drar ner betyget, tyvärr.

Bilden:
Miracle har inte den bästa bilden som sett dagens ljus på Blu-ray-formatet men klarar sig hyfsat. Skärpan är lite dassig och saknar den där stunsen som kännetecknar de flesta nyare alster. Dynamiken är även en aning platt men färgpaletten är livlig, förutom hudtonerna som ser en aning skumma ut. Filmen har tyvärr en del brus och drar ner betyget. Svärtan är inte heller något vidare, bilden tappar mycket detaljer i mörka partier. Om filmen hade varit gjord på 80-talet och tagit klivet till Blu-ray hade jag förstått det, men en fem år gammal film ska inte behöva misshandlas så här. Miracle levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 2,40:1.

Ljudet:
Ljudet i Miracle är desto bättre. En läcker DTS-HD Master Audio ljudmix infriar förväntningarna och fångar hockeymatchernas intensiva kamp med bravur. Det tacklas hejvilt och puckar dundrar in i sargerna så det står härliga till. De har lagt ner stor energi på att få det att låta så naturtroget som möjligt och det har de verkligen lyckats med. Dialogen är det inget fel på, den är klar och tydlig. Surroundeffekterna imponerar med läckra övergångar och inlevelse. Basen får även den en hel del att göra. Miracle låter ljusår bättre än vad den ser ut.

Extramaterialet:
Som vanligt när Disney är i farten bjuds det på en hel del extramaterial och Miracle är inget undantag. Först ut är en featurette med det fyndiga namnet "The making of Miracle", den är 18 minuter lång och innehåller ryggdunk och komplimanger, roligare än så blir det inte. De andra har dock lite mer kött på benen. "From Hockey to Hollywood" handlar om castingprocessen där vanliga hockeylirare fick en chans att bli Hollywoodstjärnor för en stund, intressant och kul att se.

Den 21 minuter långa featuretten "First impressions" är den helt klart bästa. I den berättar verklighetens Herb Brooks om sitt liv som coach och en hel del anekdoter kring laget, tyvärr dog han innan filmen hade premiär, vila i frid. "ESPN Roundtable" är en 41 minuter lång pratstund med de viktigaste inblandade, tyvärr för pr-aktig och träig för min smak. Det finns även ett kommentatorsspår med regissören Gavin O'Connor som bland annat handlar om svårigheten att spela in hockeyscenerna, kontrollerad spontanitet är svårt att regissera. De har även slängt in ett klipp med felsägningar, småkul.