MR 73

Filmen:
Franska kriminalrullen MR 73 är verkligen ingen munter film. Det här är snigelälskarna i deras allra, allra mest kolsvarta form.

Det får vi erfara direkt när vi stiftar bekantskap med polisen Louis Schneider när han snackar med en psykolog och kommer fram till en fråga om hon tror på gud. "Ja, annars hade jag inte varit här" säger psykologkvinnan. Schneider stirrar ner i bordet. "Gud är en jävel. En dag ska jag döda honom". MR 73 är en film om människor som förlorat tron. En långsam hissfärd ner i helvetet. Schneider är nedsupen och knäckt rent psykiskt efter en familjetragedi som förstört hans liv. Han super sig redlös, kapar en buss (!) och blir sedan närmast besatt av att knäcka ett mordfall trots att han kopplas bort av sina överordnade. Fallet ska lösas till varje pris.

Schneider är inte ensam om att ha tappat tron och livslusten i MR 73. Justine är en kvinna i 30-årsåldern som fick sitt liv söndertrasat när hon bara var ett litet barn. Hon bevittnade hur en man mördade hennes mamma och pappa i deras hus. Justine och hennes syster klarade sig undan med livet i behåll, men med djupa sår i själen. Sår som aldrig någonsin läker och som bubblar upp till ytan igen då mördaren blivit benådad av staten och är tänkt att släppas inom kort.

MR 73 är två filmer i samma skal. Den ena en mörk och dyster seriemördarthriller som mer fokuserar på Schneiders spillror till liv än själva mördandet samt en mörk och dyster berättelse om att försöka gå vidare i livet och djupa frågeställningar ifall människor kan förändras. Som bäst är filmen när man lägger tyngd på Schneider. Han är en fascinerande karaktär som man verkligen lider med och som går utanför skärmen genom Daniel Auteuil magnifika porträttering av denna spillra till man. Han sjunker djupare och djupare ner i avgrunden medan vi tittare inte kan göra annat än att bara luta oss tillbaka och njuta av storartat skådespeleri.

Snudd på lika magnifik är Olivia Bonamy som spelar Justine. Hon har inte lika mycket speltid som Auteuil, men gör det bästa av tiden hon har framför kameran med sina uttrycksfulla ögon och ansiktsuttryck som vittnar om hennes själsliga sår. Två klockrena insatser i en film som främst lever på sina skådespelare, men också på den täta regin av Oliver Marchal som verkligen andas domedag och elände med dämpade färger och blod.

Om det är något man ska klaga på i MR 73 (och det ska man givetvis), så är det att filmen har ett mördande lågt tempo under några partier och att man under dessa ögonblick trampar runt på samma ställe lite onödigt länge. Det känns också som att man marknadsför den lite fel. Omslaget får det att kännas lite som Se7en, men det är långt ifrån sanningen. MR 73 innehåller mindre regn än Finchers mästerverk och lägger inte lika mycket fokus på mördaren i sig, utan väljer istället att låta huvudpersonerna föra berättelsen framåt med sina trasiga liv. Både bra och dåligt.

Jag hade gärna sett en bättre mix. Lite spänning med morden och sen karaktärsutveckling. Nu får vi bara det ena av godsakerna, men det är å andra sidan inte så pjåkigt det heller...

Bilden:
MR 73 ser inte alls mycket ut för världen på Blu-ray. Färgerna domineras av mörka och platta nyanser som visar upp mer brus än vad som är acceptabelt i en Blu-rayutgåva anno 2010, medan skärpan och kontrasten bara bitvis glimrar till med något som kan misstas för högupplöst bildkvalitet. Det här är bara snäppet bättre än en DVD-utgåva och det är givetvis inget som ska räknas som ett pluspoäng.

Ljudet:
Inte heller på ljudfronten lyckas man övertyga. DTS-HD Master Audio 5.1-spåret spricker många gånger under filmens mer högljudda ögonblick och riktningsdetaljerna är långt ifrån så precisa som man förväntar sig nuförtiden. Ljudbilden känns framförallt onödigt högt mixad där en käftsmäll dånar på lika högt som ett åsknedslag och där karaktärer som hostar mest påminner om någon som flyttar en matsalsmöbel i högtalarna. Dialogerna, i filmens lugna ögonblick, är dock bra och likaså en del av musikmixen.

Extramaterialet:
Ingenting.