Mutant Chronicles

Filmen:
Det slog ner som en blixt från klar himmel när jag insåg att rollspelet Mutant skulle filmatiseras. Som liten parvel spenderade jag en hel del tid med rollspel och det tuffaste var såklart Drakar och Demoner men de gammalmodiga vapnen tilltalade mig inte alls. Istället var det framtidsapokalyptiska och steampunkdoftande Mutant med coola rustningar och laservapen som jag gick igång på. Rollspelet skapades faktiskt av ett gäng svenskar på tidigt åttiotal och jag har många goda minnen från sena kvällar med spelkamraterna. Synd bara att man behövde vänta femton år på filmen.

Mutant Chronicles utspelar sig år 2707 då jorden blivit sönderskövlad och styrs av de fyra megaföretagen Bauhaus, Imperial, Capitol och Mishima. De för ett tufft och blodigt krig mellan varandra utan någon sorts förhoppning om försoning. Men snart får de något annat att tänka på när ett hål öppnar sig i jorden och ut väller muterade blodtörstiga monster. För att jorden ska någon som helst chans att överleva måste de samarbeta och de skickar iväg en grupp för att hitta mutanternas högborg.

Att det här inte skulle bli en högbudgetproduktion a'la Transformers var ju ingen större överraskning och resultatet talar sitt tydliga språk. Utan resurser går det inte att filmatisera den komplexa Mutantvärlden på ett trovärdigt sätt och b-filmsstämpeln är mer tydlig än vanligt. Specialeffekterna håller sjukt dåligt kvalité och får Starship Troopers 3 att likna ett visuellt mästerverk. Okända ansikten är inte alltid något negativt men de här stollarna måste de ha grävt fram från någon mörk håla, de agerar riktigt uselt och varför John Malkovich ställde upp på det här är en gåta.

Bilden:
Mutant Chronicles på Blu-ray är inget att visa upp för polarna precis. Bilden är framförallt oerhört brusig och skärpan är på tok för dålig. Det som slår mig när jag tittar på filmen är att den verkar vara filmad i svartvitt och fått lite färgklickar här och där a'la Sin City, med den stora skillnaden att i Sin City var det snyggt. Här är det bara fult. Färghanteringen är som sagt riktigt usel. Det som irriterar mest är nog att filmen har ett mjölkvitt filter över sig filmen igenom. Svärtan är i klass med en TV från 1957 så att säga. Till råga på allt levereras filmen på en snål BD25 med snorgammal MPEG2-kodec. Formatet är 1,85:1.

Ljudet:
Atlantic har nöjt sig med att inkludera ett Dolby Digital-spår som inte på något vis gör bort sig men lämnar mig ändå smått besviken efteråt. Dialogen är klar och tydlig, med undantag av några fåtal scener där det grötas lite. Surroundeffekterna är simpla, något pang här, något pang där, ett skrik där. Inte alls snyggt integrerad i ljudbilden men det låter iallafall. Basen får stundtals visa vad den går för och hindrade mig från att somna många gånger.

Extramaterialet:
Jag skulle ha uppskattat ett kommentatorsspår eller någon dokumentär för att se om de har lite självdistans eller tar sig själva på för stort allvar. Men det finns ingenting, snålt.