N+

Jag kutar som en dåre uppför backen och när jag kommer över krönet får jag en missil i ansiktet. Boom, sprängd ninja över hela omgivningen. Splask, klask. Nytt försök. Jag kutar som en dåre uppför backen, slänger mig ner över kanten, studsar mot den motsatta väggen och faller handlöst ner i ett hav av minor. Boom, splask, boom, boom, klask, plask, en kaskad av explosioner och ninjaskrot. Nytt försök. Jag kutar som en dåre, ner över kanten, slänger mig på knappen för att öppna dörren, lyckas hoppa upp precis för att studsa mot motsatt kant, flyger genom luften mot nästa plattform... och hamnar mellan två målsökande missiler. Boom. Splask.

{N+} är ett grymt spel. Det är sadistiskt, hänsynslöst och skadeglatt. Det är också ett av de bästa spelen jag någonsin har spelat. Grundtanken är enkel. Ninjor är giriga varelser och behöver guld för att förlänga sina korta men intensiva liv. Därför måste du kuta runt som en vettvilling genom fullständigt genomdödliga omgivningar och samla allt guld du kan nå innan tiden tar slut.

Spelmekaniken är lika bedrägligt enkel. Man kan praktiskt taget bara springa och hoppa. Men med briljanta fysikberäkningar känns det extremt naturligt och hoppen påverkas av din hastighet och rörelseriktning. Till en början verkar det segt och svårstyrt men när man har vant sig vid ninjans realism (mitt i all absurd orealism) känns det fantastiskt intuitivt att få till vansinnigt långa hopp eller studsa mellan väggarna i rasande takt.

Till denna minimalism passar både musiken och grafiken perfekt. Ljudet består av retrotrendiga 16-bitarsslingor, tidigt Atari 520/Amiga 500 ungefär, med tunga explosioner och som sagt en massa härligt plaskande av blodiga kroppsdelar. Även om musiken egentligen aldrig varierar sig blir den aldrig tråkig, ens efter hundratals banor. Och grafiken består enbart av grått i olika nyanser, en svart ninja (om du inte byter färg på honom) och alltså en massa spray av röda pixlar. Det är förstås ett nödvändigt val för en utvecklargrupp som består av två personer, men också vågat stilrent i en grafiktörstande industri.

N+ innehåller hundratals banor indelade i grupper om fem, och man kan hela tiden byta till nästa grupp om man skulle köra fast, vilket minskar frustrationen en liten aning. Men faktum är att N+ är frustrerande, det är en grundläggande del i dess uppbyggnad. Saknar du tålamod att köra en bana om och om och om igen så kommer du att slänga handkontrollen i väggen, särskilt på en del banor som 14-4 som inledningen handlar om, där jag kom ungefär halvvägs till den elaka achievement som går ut på att dö 1000 gånger.

Spelet är också packat med innehåll. Inte nog med alla hundratals banor (som allihop har individuella topplistor att kämpa sig upp på), det går också att köra alla banor med en kompis (vilket i vissa fall gör dem aningen mer överkomliga). Sen finns också ett gäng specifika co-op-banor där två eller flera spelare måste samarbeta för att nå målet och öppna dörrar för varandra. En särskilt obscen sådan har tre spelare i nedre delen, där de ska undvika en målsökande missil och studsa runt för att komma åt knappar, som i sin tur öppnar dörrar åt den sista spelaren... och även släpper in dödliga minor mot honom.

Det blir snabbt oerhört vanebildande att försöka hitta snabbare (och mer riskabla) vägar genom spelet, och detta underlättas av att alla de bästa tiderna sparas så att du hela tiden kan kolla upp hur de bästa spelarna löste problemet. Spelet är gjort för speedruns och att hela tiden förbättra sina tider, i korta doser eller i långa, tålamodskrävande pass, eller för den delen i hysteriska flerspelarfester i soffan. Det är helt enkelt perfekt för formatet och ett av de absolut bästa spelen du kan hitta på Xbox Live Arcade. Och skulle du mot förmodan bemästra alla banorna finns det fler på gång...