Nanobreaker

Nanobreaker är anledningen till att vi inte fick se en uppföljare till Castlevania: Lament of Innocence redan nu, och alltså borde jag ogilla det av principskäl. Å andra sidan är det alltid intressant att se vad som händer när en utvecklare, i det här fallet Koji Igarashi, också känd som IGA, lämnar sina inarbetade omgivningar och testar något nytt. Vi såg precis samma sak när Hideo Kojima, parallellt med Metal Gear Solid 2, också utvecklade Zone of the Enders. Det var ju ett trevligt litet spel, och inte blev Kojimas huvudtitel direkt sämre den heller. Så kanske är Nanobreaker den distraktionen och det experiment som behövs för att Igarashi ska kunna förbättra nästa Castlevania ordentligt.

Inledningsvis känns Nanobreaker ganska lovande. I en hyfsat nära framtid har människan utvecklat avancerade nanomaskiner, det vill säga mikroskopiskt små maskiner som kan implanteras i organiska varelser och där fylla olika funktioner. Huvudutvecklingen av dessa maskiner sker på en liten ö utanför USA:s kust. En introfilm med våldsamt höga produktionsvärden och våldsamt mycket blod berättar om hur en centraldator får fnatt, vilket leder till att nanomaskinerna i alla människor på ön gör uppror. Med hjälp av människornas blod och metallen i byggnaderna runt omkring skapas rejäla monster som förstås är både oövervinnerliga och jättearga. Actionspelshandling modell 1A eller gammal hederlig teknikfientlighet? Säg det. Jack, en rejält bepansrad cyborg med inslag av både familjen Belmont och Raiden, skickas i alla fall till den avlägsna ön för att ha ihjäl alla monster och paja datorn.

Och nog har han ihjäl monster, på löpande band. Spelet är upplagt enligt beat'em up-principen. Promenera en bit, ett gäng fiender dyker upp samtidigt som vägen stängs, och sedan får du slåss så mycket du vill och orkar. Fienderna är som sagt muterade monster men tenderar att gå i vitt och rött, och samtliga innehåller kopiösa mängder vätska. Den är i standardutförandet röd, men skulle du tycka att det blir lite väl blodigt kan du byta färg till något annat... som om det nu skulle göra någon skillnad egentligen. Spelets poäng mäts i antal gallons vätska, och detta ger dig hela tiden mer energi. Du kan också utveckla ditt vapen med särskilda chip du hittar längs vägen, och därmed hitta nya slagkombinationer. Däremot är det bökigt att i stridens hetta hålla in en extra knapp samtidigt som man trycker febrilt på den huvudsakliga slagknappen för att få till specialkombinationer. Det märks att spelet är baserat på samma motor som Castlevania: Lament of Innocence. Det går att göra ganska avancerade attacker och förvandla sitt vapen till allt möjligt för att freda sig mot de annalkande missfostren. Men det blir snabbt ganska enformigt att bara slåss, och många av plattformssektionerna emellanåt hade varit en välkommen andningspaus om de inte hade varit så frustrerande svåra, på grund av svårbedömda avstånd och en klumpig Jack. Resultatet är att spelet aldrig riktigt lyfter.

Efter två dödligt tråkiga banor blir spelet lite mer varierat, även om influenserna från Lament of Innocence gör sig än mer tydligt påminda, och bosstriderna är riktigt härligt krävande på gammalt klassiskt manér. Det handlar om att lista ut rätt rörelsemönster och sedan slå till mot svaga punkter när en öppning visar sig. Det är en av spelets få tjusningar. Oftast blir däremot belöningen för att ha hackat ihjäl trettio monster att få hacka ihjäl trettio till, och sedan trettio till, och sedan en kort paus innan ytterligare tio dyker upp. Precis som i Prince of Persia: The Sands of Time blir striderna jobbiga eftersom man praktiskt taget aldrig vet när de kommer att ta slut, vilket gör det svårt att hushålla med energi och risktagning. Så kul är det faktiskt inte i längden. Förhoppningsvis har Koji Igarashi och hans team lärt sig något i produktionen av Nanobreaker som de kan använda till det kommande Castlevania: Curse of Darkess. I övrigt känns det här spelet som en ganska meningslös parentes i vårens actionpackade spelutbud, eller till och med bland Konamis egna. Köp det lysande Metal Gear Solid 3, det mysiga Suikoden IV eller vänta till det retroklassiska Ys i april istället.