Narc

Jag hatar TV-spel. Inte själva nöjet, utan mer industrin. Precis som alla andra industrier handlar TV-spelsvärlden om att tjänar pengar. Givetvis vill spelföretagen samtidigt förmedla ett nöje, en känsla eller en historia, men vissa glömmer detta. A Point of View glömde dock mer än så. Narc är nämligen ett av de sämsta spelen jag spelat på väldigt, väldigt länge. Det rider på vågen över hur droger är coolt, hur bitska, arga, hip-hopare är gudar och hur slagsmål är något bra. Redan från början stinker spelet tre veckor gammal islandssill och känslan av hemmaknåp från en sjabbig, rysk, källare ligger tät över spelets inledande del. Inte det blir inte bättre när spelet väl sätter igång.

Hur man som utvecklare kan göra såhär fruktansvärt fel hade i vanliga fall förvånat mig till det yttersta, men heter man A Point of View och har Spawn: Armageddon högst upp på CV:n, känns det inte längre lika överraskande. Spelet går i korta drag ut på att axla rollen som två olika poliser - en god och en ond, i sitt krig mot droger. Man alternerar mellan dessa genom spelets gång, även om det inte är någon större spelmässig skillnad på dem. Kontrollen suger katastrofalt hårt, oavsett vilken av dem man spelar. Tredjepersonactionspel brukar förvisso nästan alltid lida av lite bristande kontroll, men någon hejd får det vara.

Narc kom redan som spel i början på nittiotalet, då som ett sidoscrollande shoot 'em up. Tanken var att spelet skulle ingå i Nancy Reagans hårdhänta kamp mot droger. Man pangade droglangare och andra förbrytare på löpande band samtidigt som den dåtida Reagan-administrationen log förmått.

2005 - droger är modernt, hett och läckert! Det tycker i alla fall Midway. Knark fungerar nu som prestandahöjare, istället för tvärtom. För att smidigt inplantera element såsom Bullet Time påverkar de olika drogerna spelaren på olika sätt. Som exempel slöar hasch alltså ned tiden, och låter spelaren agera i ultrarapid. Kokain gör, på något suspekt och totalt ogenomtänkt vis, så att spelaren kan döda fiender med ett enda skott.

Jag brukar sällan vara någon moraltant som beklagar sig över mängden våld eller andra olämpligheter i spel och film. Så länge det känns berättigat och spelaren måste möta konsekvenser av sina handlingar går det mesta bra. I Narc blir man dock aldrig ställd mot väggen, trots rollen som drogpolis. Visst, man blir degraderad, till och med förlora sin bricka. Men att få tillbaka den går lika fort. Grip bara några knarklangare eller prostituerade, och är du förlåten för att du mejade ned tjugotalet civila med ett maskingevär.

Som ni redan listat ut vid det här laget är inte heller Narc någon lysande begåvning vad beträffar det audiovisuella. Det ser verkligen bredövligt ut. Ja, lite sådär att man blir ledsen. Det gör på fullaste allvar ont att spela Narc. Det är ett av de få spelen som faktiskt är roligare att spela när man blundar. Och trots att Michael Madsen, känd från filmer såsom Reservoir Dogs, Kill Bill och Donnie Brasco, gör en av huvudkaraktärernas röster får Narc:s ljudbild min vanligtvis briljanta ljudanläggning att förmultna till en livlös komposthög. Mute on.

Jag vill tro att vi blivit bortskämda med löjligt mycket bra spel det senaste året och att det är därför Narc ser så superfult ut. Problemet är att Narc inte skulle vara bra när det än kom. Med sorligt bristande spelmekanik och uselt upplägg hade folk aldrig tittat en andra gång, vilket årtionde vi än befunnit oss i.

Narc är ett praktexempel på varför man vill ogilla TV-spelsindustrin. Om ett lyckat koncept generar tunnland med pengar, i det här fallet GTA-serien, tar giriga utgivare som Midway efter. Men där GTA-spelen handlar om att göra karikatyrer på tidsepoker och samhällsaktuella ämnen, är Narc bara en ful och missbildad klon, som vill stjäla pengar från dumma spelköpare.