Need for Speed: Shift

Det ser så lätt ut. Det är ju bara att följa det gröna strecket längs banan och sedan svänga lite i kurvorna. Men det gröna strecket blir rött och det kräver en rejäl inbromsning och intensivt girande med ratten (eller den analoga spaken på Xbox 360-kontrollen, i mitt fall) och rätt var det är gör jag en Prästens Lilla Kråka och sabbar min varvtid. {Need for Speed: Shift} är allt annat än lätt. Och allt annat än bara en ny del i serien.

När jag testar {Need for Speed: Shift} i EA Sports uppfriskande svala del av E3:s mässhall blir det ganska fort tydligt att man verkligen velat ta genren åt ett annat håll. Detta är inte något flamsigt {Need for Speed: Nitro}-trams, heller inga hemliga lopp under jord med skitnödig "coolhet". Svårighetsgraden ligger inte heller på Gran Turismo-nivå utan detta är en fräsch medelväg och helt enkelt... racing. Reflexkrävande, medryckande, fartfylld racing.

När jag börjar gasa och experimenterar med kameravinklar berättar EA för mig om alla kalla fakta. Här kommer 18 banor (med totalt 50 olika varianter) att finnas och vi kommer att få köra på såväl verklig som fiktiv mark. Tvåmilasträckan Nordschleife är en världskänd bana och påhittade Glendale består av branta kullar med snäva kurvor. {Need for Speed: Shift} bjuder på 65 "pixel-perfekta" bilar. BMW M3 GT2 kommer att pryda omslaget och här finns även klassiker som Nissan Skyline 2000 GT-R (1972) och mer exotiska åk som Lamborghini Reventón.

Spelkontrollen känns bra och responsiv under min testrunda, men är även relativt svårbemästrad. Jag får tips om att det är bättre att bromsa in starkt än att bara släppa på gasen i kurvorna, och det hjälper. Just kurvtagning är hjärtat i spelet och det ska bli intressant att få sätta sig ned ordenligt med spelet och förfina sina färdigheter på asfalten.

AI:n känns riktigt intressant, och när EA berättar för mig vad man gjort låter det som en genialt enkel snilleblixt som alla racingspelutvecklare borde tänkt på för länge sedan - man har gjort datorförarna korkade. Inte enormt dumma förstås, men lite nu och då kan dina virtuella motståndare missbedöma en kurva och sladda ut för långt på banan. Detta kan leda till att en annan datormotståndare kör på honom och om denne är hämndlysten (motståndarna har alla olika karaktärsdrag som försiktig, aggressiv, fartgalen och så vidare) har ett vendetta-behov tänts på banan - utan att jag ens varit inblandad.

Allt i Need For Speed: Shift är väldigt snyggt, ljust och behagligt att titta på och banan jag kör på är visserligen utsmyckad med en underskön natur, men jag imponeras mest av detaljarbetet med insidan av bilen. Kameravinkeln där vi ser allt från kardborreremmar på förarens handskar till små spjäll på luftintaget är mycket trevlig och här har stora mängder arbete lagts ned, lita på det.

Jag vill testa en svårare nivå och får då förklarat för mig av montermännen om hur körupplevelsen kommer att förändras. De hjälpsamma linjerna försvinner. Jag har ingen "brake assist" eller stabilitetskontroll, utöver vad som är realistiskt. Även mina motståndare kommer att bli tuffare. Ju mer aggressivt jag kör desto argare kommer de att bli, och de kommer att vara mer hämndlystna än tidigare. Ett halvt varv på den svårare inställningen och jag märker precis vad de menar - detta är nästan ett helt nytt spel.

Så går turen över till nästa racinghungriga journalist och jag funderar över vad jag fått testa och vad som fastnat. AI:n var riktigt spännande, om än lite övertydlig när motståndarna har namn som "Mr. Conservative". Att putsa på varvtider är alltid roligt och på förhand känns det som om Need For Speed: Shift kommer att tända en tävlingsanda i mig. Spelserien står inte inför en enorm revolution, men förändringarna är tillräckligt omfattande för att vi ska höja på ögonbrynen. I höst fortsätter det aningen lugnare vansinnet.