NES-klassiker

Det är nu drygt tjugo år sedan NES släpptes i Japan och lagom till jubilaren som är äldre än många Gamereactor-besökare släpper Nintendo några av konsolens största spel i jubileumsutgåvor till Game Boy Advance. Men håller de gamla spelen fortfarande, hur kommer det sig att NES blev en sådan stor succé och hur kunde Nintendo egentligen lyckas med att helt ta över en västerländsk marknad? Lugn bara, Gamereactor benar ut och förklarar.

För tjugo år sedan hade jag redan varit inbitet fan av digitala spel i minst två år. Commodore 64 väckte mitt intresse på allvar och även om det inte var den första enhet jag spelade på står den sig allmänt som inkörsporten till den hobby jag ännu hänger mig åt minst två till fem timmar om dagen. Men hur mycket jag än gillar den enheten är det trots allt NES som verkligen formade mitt intresse, och utan den tror jag inte vi hade sett en spelmarknad så översvämmad av kvalitativa spel som vi ser idag. Ni har säkert hört historien förr, men sagan om NES är en riktig Askunge-saga och den förtjänas att dras igen.

För tjugo år sedan var spelbranschen i en djup svacka. Spelen höll för låg kvalitet och ingen vågade satsa på allvar efter att ett otal företag floppat med spelenheter. Vid den här tidpunkten var spel främst en amerikansk företeelse, även fast spel som Pac-Man och även Donkey Kong skördat stora framgångar i arkadhallarna. Ingen japansk konsol fanns heller vid tidpunkten, annat än som arkadsystem.

Fusajiro Yamauchi hette mannen som grundade spelföretaget Nintendo år 1889. Företaget fokuserade på traditionella japanska sällskapsspel och kortspel och gick med skaplig vinst fram till 1960-talet, då man för första gången började ändra inriktning. På 60-talet formades västvärlden såsom vi känner den idag och elektroniska leksaker blev något som var man hade råd med. 1977 släppte Nintendo en arkadenhet med en helt ny typ av styrdon som hjälpte till att göra spel som Donkey Kong till stora succéer. Nintendos förändring i inriktning leddes av Hiroshi Yamauchi, en man som i rakt nedstigande led var släkt med företagets grundare och tillträdde redan 1950 (och avgick bara för två år sedan). Hiroshi Yamauchi gjorde många misstag och klavertramp under sin tid som Nintendos högste chef, men var principfast och avvek aldrig från sina idéer. Paradoxalt nog var det också han som något decennium senare skulle vara en starkt bidragande orsak till att Nintendo helt tappade fästet som marknadsledande inom spelbranschen.

NES lanserades 1983 i Japan, 1985 i USA och 1986 i Europa. Bara något år senare blev det årets julklapp i USA och konsolen stod sig ända fram till Playstation som den bäst säljande enheten av dem alla. Att Nintendo kallar 2004 för NESens 20-års jubileum ter sig lite märkligt, men man firar det med återutgivningar av flera klassiska spel från konsolen. Några titlar som folk frågat efter och andra val som inte är lika självklara. Här nedanför kommer en resumé av de släppta spelen med lite information om vad du bör köpa och vad som bör undvikas.

Bomberman:
Att Hudsons Bomberman skulle släppas som NES-klassiker är, trots spelets popularitet, oväntat. Spelet har nämligen släppts i ett gäng nya inkarnationer till ganska precis vartenda format som överhuvudtaget existerar. Precis som alltid går det ut på att lägga ut bomber som sedan skickar ut eldflammor i de fyra olika väderstrecken för att spränga sina motståndare i småbitar. Problemet med Bomberman är som redan nämnt att det redan är släppt i ett otal olika versioner, vilka vart och ett är betydligt bättre än originalet. Bomberman är ett spel som förtjänar sin plats i varje spelsamling, men välj något av de nyare istället för detta spel.

Donkey Kong:
Detta är Nintendos första brottarhit och det är faktiskt fortfarande underhållande. Spelet går ut på att rädda en fager (nåja) dam undan den hemska Donkey Kong. I huvudrollen ser vi ingen annan än Mario, som faktiskt gick under namnet Jumpman när spelet först släpptes. Donkey Kong är grafiskt otroligt primitivt och väldigt enformigt, men för den som gillar att jaga high scores är det en given höjdare och Donkey Kong är det återutgivna spel som jag spenderat mest tid med förutom Excite Bike.

Excite Bike:
Nintendos enda någorlunda seriösa motorsportspel står sig fortfarande som ett av de bästa i genren. Spelet är fruktansvärt vanebildande och har en mycket speciell åkkänsla där man ska lotsa sin tvåväxlade motorcross genom en rak bana fylld med hinder. Med spelets smarta baneditor får spelet närmast oändligt liv och trots sina 19 år på nacken är det inte alls så fult som man annars kan befara. Excite Bike är ett absolut måste i varje spelsamling och det spel jag spenderat mest tid med.

Ice Climber:
De som hade NES tidigt har antagligen spelat ihjäl sig på Ice Climber. Spelet följde nämligen med enheten, vilket dock naturligtvis också gör att väldigt många personer har nostalgiska minnen till det. Som eskimåerna Popo och Nana gäller det att hacka sig fram till toppen på ett isberg för att lifta med en albatross. Som få andra spel framkallar Ice Climber hatkänslor tack vare de oändliga möjligheterna att verkligen sätta sin med-/motspelare i fördärvet. För dig som har möjlighet att spela med en vän är Ice Climber ett absolut måste, ett spel som fortfarande roar och kan spelas om och om igen. Ska du bara spela själv bör du dock snegla på någon av de andra nysläppta NES-klassikerna istället.

The Legend of Zelda:
Spelet som startade allt. Är du Zelda-fantast får du inte missa, gillar du rollspel får du inte heller missa och har du redan spelat och klarat spelet så skaffa ändå eftersom det finns flera varv sedan man klarat det en gång. The Legend of Zelda innehåller ingen dialog, grafiken är oerhört enkel, men ändå finns de genialiska pusslen här, det klassiska Overworld-temat spelas för första gången och föremål som Links pilbåge, flöjt samt förmågan att använda bomber introduceras. Detta spel bör helt enkelt inte missas, trots att det ibland kan vara frustrerande svårt sedan man kört fast och bokstavligt talat eldat ned varenda jäkla buske i hela Hyrule i jakt på just den där dolda ingången man behöver.

Pac-Man:
Wakka-wakka-wakka, alla som spelat Pac-Man minns det där charmiga ljudet när han knapprar piller efter piller medan man frenetiskt försöker undvika de hemska spökena. Pac-Man är spelvärldens första riktiga ikon och hans gamla klassiska spel står sig faktiskt. Det är roligt att jaga high scores och spelet är lätt att ta upp, spela en stund och lägga ifrån sig. Trots det är det svårt att rekommendera spelet, eftersom det trots allt är så oerhört monotont. Har du aldrig upplevt Pac-Man i sitt originalutförande kan det dock vara värt att spana in, för detta spels betydelse för branschen som sådan kan aldrig överdrivas.

Super Mario Bros.:
Spelet som gjorde Shigeru Miyamoto till världskändis och tillika världens mest sålda spel genom tiderna. Trots det finns det antagligen ett rejält uppdämt sug av att få spela spelet till Game Boy Advance. Spelet är utmanande på gamla tiders oförlåtande premisser men samtidigt oerhört smidigt och underhållande. Dock är Advancens skärm inte helt proportionsenlig med en vanlig TV och spelet är därför en aning hoptryckt. En sak man som europeisk spelare lär reagera över är hastigheten som i detta spel är densamma som Japan/USA, vilket är ett plus i kanten. Men innan man rusar ut och köper detta spel kan det vara värt att minnas att det gavs ut till Game Boy Color för några år sedan. Den versionen var faktiskt både bättre och borde gå att hitta till ett ännu mer förmånligt pris än denna version.

Xevious:
Xevoius släpptes i en tid då alla arkadskjutare hade ohälsosamma mängder X, Y och Z i namnet - eller närmare bestämt 1982. Att spelet är med bland de åtta spel Nintendo släpper för att hedra NES känns som en överraskning, särskilt eftersom spelet inte på något sätt är ett av de bättre i genren och dessutom portades så sent som 1988. Xevious spelas sett rakt uppifrån, flygandes nedifrån mot överkanten på skärmen. Det finns egentligen ingen anledning att köpa ett så långsamt och tråkigt shoot'em up när det finns så många bättre till Game Boy Advance - annat än att det är lite pretto att spela en gammal skjutare.