Never Back Down

Det kan bara finnas två logiska förklaringar till varför jag zappade in på Text-TV för att förvissa mig om dagens datum direkt efter att ha sett den här nya actionfilmen. Antingen är Never Back Down en oerhörd träffsäker hyllning till de många underbara actionfilmer som gjordes på 1980-talet eller så har man helt enkelt lyckats skapa den första fungerande tidsmaskinen. I filmform.

För det känns verkligen som att vara tillbaka på det ljuva 80-talet när man tar sig igenom den här berättelsen om en ung bråkstake vid namn Jake som flyttar till ny stad, börjar på ny skola och omgående hamnar i trubbel med skolans värsting som inte vill annat än att slåss med nykomlingen. Stryk utdelas och killen kärar ned sig i tuffingens flickvän. Slokörad och allmänt misslyckad söker sig sen nykomlingen till en kampsportstränare med förhoppningar om att kunna bli en bättre slagskämpe. Never Back Down är Karate Kid på karbonpapper, förflyttat till 2000-talet och med karatesvamlet ersatt av stenhård MMA (Mixed Martial Arts). Till och med Mister Miyagi finns med, denna gång mörkhyad och porträtterad av Djimon Hounsou, men med precis samma grymma kunskaper om kampsport och med ett till synes outtömligt förråd av moralkakor som han gladeligen delar ut till sin adept.

Inget wax on, wax off, men en av dessa kakor anspelar mycket riktigt på titeln ("Ge aldrig upp, vik dig aldrig", fast då på engelska förstås) och är precis lika krystad och ostig som man förväntar sig. Faktum är att ganska mycket med Never Back Down är krystat och ostluktande, främst manusarbetet som vid sidan av slagsmålen klämmer in både pinsamma kärleksscener där man aldrig riktigt kommer till skott utan hela biten anspelar snarare än agerar och eländiga diskbänkstolkningar av trasig-familj-med-sur-mamma-som-klandrar-sonen-för-eländet-de-lever-i. Det är inte sånt man vill se i en film som redan från första minuten lägger korten på bordet. Här ska det slåss och här ska det slåss ordentligt. Lyckligtvis blir det mycket av den varan också. Det är inte särskilt blodigt på grund av åldersgränsen, men de benknäckande sparkarna och slagen är ändå såpass intensiva att man skriker "jösses och hans jönsiga jordekorre från Jönköping" i TV-soffan när karaktärerna får stryk på löpande band.

Vad gäller skådespelarna, så gör de förvånansvärt bra insatser (speciellt huvudrollsinnehavaren Sean Faris som ser lite ut som om Christian Bale och Tom Cruise skulle ha fött ett barn) med undantag för Leslie Hope som är alldeles bedrövlig som Jakes sura och bittra mamma. Extra plus måste också gå till Djimon Hounsous varma läromästartolkning samt Cam Gigandet som spelar elaking så härligt trovärdigt att man nästan omgående börjar hoppas på att han ska gå en plågsam död till mötes.

Never Back Down är som allra mest underhållande när handskarna åker på och de välkoreograferade slagsmålen sätter igång. Det är då tidsmaskinen startar och man liksom sugs tillbaka till 80-talet. Det är långt ifrån ett mästerverk, men genom sin oförargliga framtoning, de överraskande bra skådespeleriet och de fantastiska actionscenerna skapar ändå Never Back Down en överraskande hög sevärdhet. En Karate Kid för 2000-talet som inte alls luktar lika mycket dåligt åldrad hockeyljumske som den numera alldeles för töntiga anti-mobbningskavalkaden med Ralph Macchio i huvudrollen.

DVD:n från Nordisk Film håller en klart godkänd kvalité med en bild som tenderar att vara lite "smutsig" under vissa segment av filmen, men som återupprättar hedern lite genom en djup dynamik som får en att acceptera de små stunder av smuts och elände som finns med i källmaterialet. Ljudmässigt snackar vi dock absolut toppklass med en massivt ljudspår som kommer att ge dig blåmärken om du inte aktar volymen. För att sitta med surrounden inkopplad och se på Never Back Down är som att befinna sig mitt i slagsmålen. Så levande är ljudet. Bra skit. Extramaterial saknas.