Ninja Gaiden 4

Året 2025 har sannerligen varit händelserikt för allting som rör {Ninja Gaiden}. Bara häromdagen gick spelseriens innovatör Tomonobu Itagaki sorgligt bort efter en tids sjukdom, men allt har som tur var inte varit lika becksvart under de gångna månaderna. Spelserien i fråga låg nämligen länge i dvala, men bara i år har {Ninja Gaiden: Ragebound} (ett tvådimensionellt actionspel) och Ninja Gaiden 2 Black (en nyversion av seriens andra tillskott) sett dagens ljus. Det roliga slutar dessutom inte där, för om någon ynka dag är det återigen dags för Team Ninja, i samarbete med Platinum Games, att återbesöka följetongen i och med releasen av {Ninja Gaiden 4}. Frågan är dock om man kan få för mycket av det goda, och är suget lika stort idag efter intensiv ninja-action som det var när Tomonobu Itagaki var kungen av actionspel.

Nya karaktärer gör intåg
Som redan nämnt är det inte Team Ninja som ensamt står bakom rodret den här gången, utan till sin hjälp har man anställt Platinum Games som har en diger historia när det kommer till actiongenren. {Bayonetta}, {Vanquish}, {Nier: Automata} och {Metal Gear Rising: Revengeance} är bara ett handfull av titlar som utvecklaren har jobbat på, och även om studions storhetstid troligen var runt 10-15 år sedan så går det inte att förneka att varumärket Platinum Games kommer med högt uppskruvade förväntningar. I fallet Ninja Gaiden 4 så lever man delvis upp till den kravställningen, detta då man erbjuder ett kompetent actionlir med fokus på tempo och driv. I samma veva känns det dock fortfarande som kalendern visar 2009 i vissa aspekter, och med tanke på prislappen som krävs för att få vara med och leka kan man såklart förvänta sig mer som konsument.

Det är våldsamt så det förslår.
Storymässigt så har man valt att skifta fokus från den numera välkända superninjan Ryu Hayabusa och istället valt att, åtminstone initialt, följa den nya karaktären Yakumo. Yakumo är sedan, precis som Ryu, en kompetent slagskämpen som lever på snabba reflexer och övernaturliga förmågor, och valet att växla huvudkaraktär adderar inte jättemycket mer än att man får lov att spela som en ung och hipp emo-ninja. Visst, det känns annorlunda att spela Ninja Gaiden 4 gentemot exempelvis Ninja Gaiden 2, men det har förmodligen mer att göra med att Platinum Games står bakom spakarna framför att man medvetet försöker addera något nytt. Ryu är förövrigt fortfarande en komponent i Ninja Gaiden 4 (och är en spelbar karaktär), men då jag inte vill avslöja några eventuella spoilers så väljer jag att inte gå in på dennes inblandning allt för mycket.

Spelmässigt känns sedan Ninja Gaiden 4 just som en blandning mellan seriens gamla titlar och Platinum Games egna action-signatur. Det är väldigt mycket Bayonetta-vibbar emellanåt, och fokuset ligger oftast mer på att få en som spelare att känna sig stark än att erbjuda regelrätta svårigheter. För till skillnad från Itagakis livsverk är detta en betydligt enklare resa, och även om det förekommer en del utmaningar emellanåt så är det mestadels en kamp om att lära sig ducka, parera och handskas med sina tillgångar på ett bra sätt för att nå framgång. Detta är sedan inget negativt i sig, och man kan öka svårighetsgraden för att utmanas mer, men jag hade nog ändå räknat med en svårare vandring mot eftertexterna med tanke på följetongens historik.

Banorna är enkla, men det går att hitta alternativa vägar emellanåt.
Variationen är annars en komponent som går att kritisera, och det tämligen hårt. För det finns inte mycket som skiljer timmarna åt, och bortsett från att miljöerna marginellt byts ut och fienderna roterar så är det lätt hänt att upplevelsen kan kännas lite monoton och enkelriktad. Uppdragsdesignen håller sig mer eller mindre intakt från start till mål, och du rör dig för det mesta genom tämligen linjära, tomma och återkommande korridorer fyllda av fiender för att slutligen stå öga mot öga med en skräckinjagande boss. Det är ett beprövat koncept som fungerar, men det känns samtidigt som spelet är hämtat från 2013 (på gott och ont) och du bör således inte förvänta dig några innovativa detaljer i vare sig spelmekaniken eller när det kommer till det tekniska.

För sett till det grafiska så lämnar Ninja Gaiden 4 en del att önska. Visst, spelet är inte fult, men allt från texturer till övergripande design känns förlegat, fattigt och ålderdomligt jämfört med nya titlar i samma genre. Att detta dessutom är ett äventyr som är exklusivt för den senaste generationens konsoler och PC känns märkligt då upplevelsen skvallrar om ett spel som lika gärna hade kunnat spelas till Xbox One. Det ska förvisso noteras att bilduppdateringen håller sig hög och följsam större delen av tiden, men att man inte kan erbjuda ett snyggare äventyr är tråkigt med tanke på de spektakulära sekvenserna man försöker måla upp.

Grafiken kunde varit bättre, men det ser lyckligtvis bättre ut i rörelse än på bild.
Ninja Gaiden 4 känns i slutändan som ett något omodernt spel, men det betyder samtidigt inte att det misslyckas med att leverera bra underhållning. För trots den svaga grafiken, den intetsägande storyn och det ständiga återanvändandet av vissa tillgångar så erbjuder actionsekvenserna den där patenterade "Platinum-känslan" där överdrivet ultravåld möter en lika överdriven lekfullhet. Det må vara lite variationsfattigt emellanåt, men det är samtidigt aldrig tråkigt att smiska robotninjor och demoner med diverse tillhyggen. Att ena stunden få utnyttja Yakumos olika vapen mot försvarslösa monster för att i nästa hugga huvudet av lika försvarslösa fiender som Ryu fick mig alltid att dra på smilbanden, och trots sina likheter så erbjuder de båda karaktärerna tillräckligt mycket attityd och kaxighet i sin framtoning för att tvinga en som spelare framåt. För det förekommer ett visuellt spektakel som är lätt att älska, och med sin högoktaniga våldsbalett lyckas Platinum Games och Team Ninja med det allra viktigaste i ett actionspel - nämligen att erbjuda bra strider.

Mellansekvenserna visar upp spelet från sin bästa sida.
Ninja Gaiden 4 ger således ett tämligen splittrat intryck, men likväl ett intryck som väger över till det positiva. Det finns en familjär charm över hur äventyret är uppbyggt, och även om jag inte vill sopa undan kritiken om undermålig grafik och ålderdomlig design och försvara det med rosaskimrande nostalgi så funkar ändå konceptet med simpel action, byggd med lika simpel spelkod, förvånansvärt bra. Det är inget spel som kommer att gå till historien på samma sätt som seriens föregångare gjorde, men det är likväl ett äventyr som är värt en genomspelning om man suktar efter mer hektisk ninja-action. Tomonobu Itagakis storhet må saknas så här efter ikonens tragiska bortgång, men Ninja Gaiden lever samtidigt vidare på ett sätt som lovar gott inför framtiden.

Ninja Gaiden lever vidare.