Nobody 2

Wick, Atomic Blonde, Ballerina, Extraction, Taken, Sisu, Monkey Man, Rebel Ridge, Wrath of Man, The Bee Keeper, Working Man, The Equalizer, Peppermint, Kate, Boy Kills World, Boss Level... Precis som under slutet av 70-talet och in i 80-talet har det på slutet skett en fullständigt raketartad ökning av mängden one man army-filmer som rullats ut. Precis som då, handlar det i grunden säkerligen en hel del om socialpolitiska kommentarer om dagens toppstyrda korruption och om hur vårt samtida rättssystem misslyckas med att sätta dit de verkliga brottslingarna och istället ofta fokuserar på bagatellartad kriminalitet som gör noll skillnad i samhället. Det handlar såklart minst lika mycket bara om att filmskapare både här och där vill förenkla, simplifiera och koka ned sina historier till de enklaste och minst invecklade av premisser för att underhålla på de enklaste av premisser. Arg man (eller kvinna) hamnar i kläm. Istället för att rymma, fly eller be om ursäkt slår de tillbaka och slutar sen aldrig att slå. Allt ska dö. Alla.

Nuuu... Ska det mördas.
Som snorig 13-åring älskade jag den här genren sådär innerligt att VHS-hyllan som jag gjort på träslöjden överfylldes av dåliga kopior gjorda mellan min mors VHS-spelare (Magnavox) och till grannen Gullbergs lyxiga Sony-spelare. Lone Wolf, Commando, Cobra, Die Hard, Rambo, Death Wish... Jag älskade subgenren "One Man Army" och hade absolut gjort det än idag, om kvaliteten inte hade sjunkit så drastiskt som den tyvärr har. Nobody och framförallt Nobody 2 är ett tydligt exempel på detta.

I denna slappa, slöa, färglöst ruttna uppföljare får vi återigen följa ex-spionen Hutch som i förra filmen mördade hela den ryska maffians Winnipeg-filial hamnade han i trångmål med högre instanser och efter att ha bränt cirka tre miljarder maffiapengar, jobbar han nu på krita för att "beta av" sin massiva superskuld. Detta görs genom att han, iklädd de mest anspråkslösa av turistkläder, smyger runt i hotellobbys och inuti gamla lagerlokaler och dödar folk på beställning. Efter månader av uddlöst, slentrianmördande (som vi får se delar av via slappa, dumma actionsekvenser utan nerv, spets eller distinkt karaktär) beslutar sig Hutch och frun Becca att det är dags för paus. Familjesemester incoming! Hela gänget drar till Florida för att gå på vattenland och bo i smekmånadssviten med gulnad jacuzzi.

Nobody var inte särskilt bra och detta främst eftersom jag aldrig för en sekund trodde på att Better Call Saul-farbrorn Bob Odenkirk verkligen kunde skada, slå eller döda någon. Precis som i fallet med John Wick såg varje liten del av varje slagsmålsscen ut som en väl inrepeterad och långsamt tristessdränkt dans snarare än en riktig fight och lika uttråkad som jag blir av Keanu Reeves stelopererade, enformiga, långsamma balett-fighting, lika surmulen blev jag av den ännu äldre Odenkirks vevande. Det fanns delar av den som var helt okej, dock. Det fanns ett inbyggt mörker rent tonalt som jag uppskattade och bussfighten var bitvis helt okej. I tvåan finns det inte en enda sådan liten portion som kan fungera som förmildrande omständighet. Ingenting.

Inga fler Nobody-filmer, tack.
Odenkirk vevar och slår såklart, från början till slut, och han gör sannerligen sitt yttersta vilket naturligtvis baseras på månader av koreografibaserad träning med skumkäppar och martial arts-äss till coacher. Problemet är, nu mer än någonsin, att det aldrig ser vare sig trovärdigt eller roligt ut. Nobody 2 har ingenting att säga, ingen originell ton eller touch som gör att den sticker ut, den är inte knorrigt skriven, fyndigt smart eller udda. Detta hade kunnat passera godkäntgränsen dock, oavsett, om den åtminstone hade varit tillräckligt puckad och tillräckligt utflippat rolig för att underhålla på de premisserna men här misslyckas regissören Timo Tjahjanto med precis, exakt allt. Storyn är bedrövlig. Skurken (Sharon Stone) bedrövlig. Odenkirks motivation och replikleverans - bedrövlig precis som comic relief-fadäsen och vapentokige farsgubben Christopher Lloyd, som också är bedrövlig.

Det enda jag kan komma att tänka på som inte är dåligt är faktiskt den alltid lika skickliga Connie Nielsen som ger liv till sin manusmässigt pannkaksplatta hemmamamma på ett sätt som måste applåderas. Med tanke på material hon jobbar med här är det rätt enastående att hon lyckas stoppa in sårbarhet, mänsklighet och djup i hennes lövtunna skräpfigur och för det, höjer jag betyget ett snäpp, rakt av. Svag fyra, tack vare Connie.