Nuclear Dawn

Vid första anblicken tror jag mig veta precis vad Nuclear Dawn vill vara, och också är. Mina fördomar baseras på den grafiska och spelmekaniska ytan, men vem kan klandra mig? Nuclear Dawn påminner nämligen något enormt om det sju år gamla Counter Strike: Source.

Under mina första timmar stärks den uppfattningen när jag går in i en lobby, väljer en server, ett lag, en av fyra klasser och en uppsättning vapen att bringa ond bråd död med. Som om inte det vore nog fullkomligt ryker den första banan jag spelar på av Counter Strike-stämplade öken-vibbar.

Det ska snart nog visa sig att Nuclear Dawn är något långt mer ambitiöst än bara en simpel kopia, dock. Efter några timmar börjar jag nämligen få tydliga order från en annan spelare, och jag lär mig snabbt att han inte är nere på marken som jag. Hans (eller hennes, för den delen) uppgift är istället att blicka ned över spelplanen från ett fågelperspektiv.

Hur parkerade du nu? Grafiken i Nuclear Dawn är verkligen horribel.

Den här spelaren - kallad commander - har en uppgift som är en helt annan än min. Istället för att ta del av bataljerna på marken placerar han sig i en bunker och får därifrån en strategisk överblick över spelplanen. Här kan han själv bestämma vart han vill sätta ut förråd, försvar, automatiska torn o dylikt med de resurser han har.

Det är även hans jobb att utveckla marksoldaternas utrustning och prioritera resurserna rätt. Oftast spelar marksoldaterna en betydligt mindre roll än kommendören, så det kan med andra ord gå precis hur illa som helst om fel man sitter vid spakarna. Något som tyvärr händer alldeles för ofta om man bara snubblar in på en server.

Väl nere på marken får jag välja mellan fyra klasser. Exo-tanken, lönnmördaren, supporten och standard-soldaten. Dessa kan jag fritt och enkelt byta mellan under matchens lopp, och jag kan dessutom själv välja rätt vapenuppsättning för rätt tillfälle i matchen. Den här aspekten av spelet känns välbalanserad, rättvis, och erbjuder lite variation till ett annars alldeles för ensidigt upplägg.

En kommendör måste bemästra ett helt gäng verktyg för att leda sitt lag till seger. Tyvärr känns det helt hopplöst om man råkar sitta med en dålig sådan i sitt lag.

För trots att det implementerats en strategi-knorr i Nuclear Dawn så påverkar den ganska sällan mer än de två personer (av totalt 32) som privilegierats med rollen som kommendör i respektive lag. Oftast springer jag bara runt i okristligt fula och grafiskt underlägsna mijöer och letar efter lika fula karaktärsmodeller att skjuta ihjäl. Varför vet jag inte riktigt. Nuclear Dawn saknar nämligen all form av story.

2005 hade det här spelet imponerat. Modern ljussättning och hög upplösning hade inte riktigt kommit till skott ännu och man hade kommit undan med texturer av det grövre slaget. Idag känns det bara som ett grafiskt slag i ansiktet. Och magen. På samma gång.
Den estetiskt tilltalande faktorn som krävs för att hålla spelaren klistrad veckor och månader i ända finns inte där. Tyvärr.

Ljudet är inte heller något hurra över, även om det fyller sin funktion något bättre än grafiken. Pickadollerna låter som luftpistoler, men det går åtminstone att avgöra det ungefärliga avståndet från vilket fienden avfyrar ifrån.

Support-klassen kan välja att bära runt på en eldkastare. Närstrid och låg hälsa går inte riktigt hand i hand dock, tyvärr.

Communityt i sig känns mognare än vad jag annars är van vid. Något som jag förstås kan dra vilt spekulerande teser kring, men jag tror att det beror på att den yngre publiken inte tilltalas av ett, på ytan, gammalmodigt spel vars speltekniska knorr är ordentligt avancerad.

Röstchatten utgörs främst av propert talande basröster medan ilskna falsetter är långt mer sällsynta, med andra ord.
Potentialen finns där för Nuclear Dawn. Ett avancerat spel med en tänkande publik kommer förstås att leda till en del spännande bataljer, men jag kommer inte att vara en del av dem efter att den här recensionen är skriven.

Jag behöver det där personliga anslaget som exempelvis Halo, Call of Duty och Battlefield lyckats med. Jag behöver den där lekfullheten som bjuder in till individuella spelstilar. Jag vill veta direkt, bara genom att se på honom, att det är Mäki som kommer löpandes. Nuclear Dawn präglas istället av karaktärsmodeller utan egenheter och ett anonymt lagarbete som inte blir ordentligt glädjande innan man samlat 15 kamrater för ett riktigt mastodont-LAN.