Obscure

Välkommen till Leafmore High, vilken skola som helst i den namnlösa amerikanska medelstadsidyllen. Detta är skådeplats för en rad mystiska försvinnanden, och genom åren har skolan förfallit i takt med att eleverna har antingen försvunnit eller flyttats till skolor där de inte försvinner. Spelets inledning känns en aning oortodox innan den senare under spelets gång på plats, men efter den inledande korta episoden hamnar fyra ungdomar till spelarens förfogande. Som brukligt handlar det om fyra karaktärer med var sin specialitet, där någon är bra på vapen, medan en annan är duktig på att hantera medikament och plåster. Så långt skiljer det sig inte från något vi nyligen har spelat. Två karaktärer används samtidigt, där man själv styr den ene, medan spelet styr den andre. En smart funktion är dock att karaktär nummer två kan styras av en kompis, för att på så sätt få ännu mer, eller mindre, kompetens i samarbetet. Intelligensen och funktionen hos de datorstyrda karaktärerna glänser faktiskt till ibland, och de är riktigt kompetenta när det gäller till att försvara spelaren som löser ett pussel eller dyrkar ett lås. Efter katastrofen med Resident Evil: Outbreak känns Obscure som en mycket frisk fläkt. Vapen får man ge till varje karaktär som man vill ska bekämpa monster, medan föremål såsom energidryck, hälsa, och liknande delas kollektivt mellan alla karaktärer hela tiden. Ett mycket smart system som gör att man slipper dela med sig av föremål mellan karaktärerna och undviker att behöva springa tillbaka någonstans för att hämta det man har lämnat bakom sig.

Spelmekaniskt är det dock lite värre. Utvecklaren förlitar sig på snabba shockeffekter liknande hunden genom fönstret i Resident Evil nummer ett. Även flera andra detaljer, som minst ett pussel är direkta stölder från detta spel, vilket tyvärr känns lite tråkigt. Motståndet består av monster, både i mänsklig form, såväl som något som kan liknas vid hundar, och även ett par större makabra bestar. En stor svaghet som monstren lider av är att de är mycket känsliga för alla typer av ljus. Något som till en början är värdefullt då man kan krossa skolrummens fönster för att släppa in lite dödande dagsljus. Dessa monster är enkla att besegra med något av spelets många kul eller slagvapen, men det gäller att undvika närkontakt då våra hjältar tål väldigt lite stryk innan de faller döda ner. Skulle en karaktär falla offer går det dock bra att hämta en av de andra som fortfarande lever då dessa väntar vid en samlingsplats. Denna samlingsplats kommer man snabbt till automatiskt via ett par knapptryck på kartan, och är ett smart och snabbt sätt att spara mycket tid och spring.

Spelets miljöer är ju verklighetsbaserade, och man tar inte ut svängarna allt för mycket. Dock har man valt att lägga in en gnutta fysik i spelvärlden. Vilket betyder att lådor som ligger på golven, glas som står på bord och liknande, kan knuffas omkull och flyttas om man rör sig på dom. En trevlig touch, som tillsammans med de förstörbara glasytorna gör spelets miljöer långt mer levande än de i både Silent Hill och Resident Evil. Något man skulle kunna klaga på är att användandet av denna fysik ofta är inkonsekvent, då vissa kartonger i ett rum kan flyttas, men inte andra. Grafiken klär spelet i en polerad kostym där man satsar på renhet och mjuka texturer, något som bidrar till att man slipper ojämna kanter och annat otyg som irriterar ögonen. Karaktärsanimationerna är visserligen inga mästerverk, men det grafiska arbetet ligger på en behaglig nivå som aldrig känns gammal eller undermålig. Man har även lyckats få ner laddningstiderna mellan rummen till ett fåtal sekunder, något som gör att flytet blir mycket bra.

Dock lider Obscure, som marknadsförs som ett skräckspel, av ett väldigt stort problem. Det allra viktigaste i ett skräckspel, är de känslor som spelet förmedlar till spelaren. Under de timmar jag har spenderat i Leafmore High har jag helt undgått att bli berörd av såväl spelet som karaktärerna. Det är mycket tråkigt, då det faktiskt är ett mycket bra, och solitt utfört spel, men som faller på att det känns både platt och könlöst. Striderna är sporadiska och utförs nästan alltid på samma sätt, något som gör att man nästan aldrig blir överraskad eller påverkad. Tack vare högklassig körmusik förmedlas en bra stämning, och när man letar efter något i mörkret med sina vapen med påtejpade ficklampor (id Software tag notis) är det ibland lite nervöst. En annan faktor som förtar det hela lite är att man faktiskt inte är ensam heller. Visserligen kan man köra solo, men då fungerar vissa av spelets moment inte så bra som de bör, då det faktiskt är gjort för att två karaktärer ska jobba ihop. Efter striderna känner man sin karaktärs hjärtslag i handkontrollen, och det krävs lite lugnande dryck eller ett miljöombyte för att det ska bli bättre, även om pulsen sjunker med tiden. Spelet genomsyras dessutom att små slumpmässiga ljud som försöker förstärka stämningen genom att göra spelaren osäker på vad det är man hör, men tyvärr är de för många och för lika varandra för att det ska påverka spelaren mer än ett par minuter. Tricket som Silent Hill-serien gör är ju att ibland, släppa ifrån sig dessa ljus, ofta förknippade med närmiljön, vilket då sätter sig i hjärnan istället för att stanna vid trumhinnan.

Obscure är lite svårt att bedöma. Det är utan tvekan ett välskapt spel, som underhåller under det fåtal timmar det håller. Det innehåller en intressant karaktärsdynamik och ofta får man uppleva intressanta tempoväxlingar i såväl musik som actionelementen. Dock landar skräckbiten på ett väldigt grundläggande plan där det varvas plötsliga händelser som man inte var förberedd på, och vidriga varelser som ska frammana avsmak hos spelaren. Men det känns tamt och tafatt ofta, även om hantverket är bra. Men ibland saknas det ljudeffekter, och karaktärerna är väldigt ytliga, med väldigt lite interaktion, karaktärerna emellan. Men handlingen är lite intressant, det är snyggt och lättstyrt, och det underhåller, som ett lättsamt actionspel. Jag rekommenderar ett test av Obscure, som en actionhistoria, inte ett skräckspel.