Oculus Go

Vad är Oculus Go? När det nya Facebook-headsetet väl anlände hit till redaktionen för tre veckor sedan uppstod en diskussion som slutade i en himla massa aningslösa gissningar. Jonas och Kim var stensäkra på att man var tvungen att pula in sin smartphone in i detta headset för att nyttja luren som skärm (som i fallet Samsung Gear VR) medan jag och Henric på något märkligt sätt hade fått för oss att Go var en "nyare" version av storebrorsan Oculus Rift. Båda dessa gissningar (ja, vi skäms) är felaktiga då Oculus Go är något så otroligt enkelt som ett fristående VR-headset för den som vill pröva på det här med virtuell verklighet. Det kräver ingen dator, ingen spelkonsol, inte en massa sladdar och kostar en bråkdel av vad de stora brillorna går lös på.

Ta den virtuella filmupplevelsen Jurassic World: Blue som ett perfekt exempel på hur VR idag är ett uppskrämt skämt. Du kan uppleva en dino-fight från "marken", skriver utvecklaran. Jag kan kika runt i djungeln, fritt. Men jan kan inte röra mig och den lågupplösta bilden får det att se ut som ett 15 år gammalt, förrenderat spel som spelvärlden glömde bort samma sekund som det släpptes. Inlevelsen för egen del skulle i fallet Jurassic World: Blue vara 120 000 gånger bättre om samma upplevelse levererades i 4K på min 65-tums LG Oled-TV. Helt utan "fri möjlighet att kika runt i djungeln".
Oculus Rift innehåller två stycken Oled-paneler på 2160x1200p-upplösning (vardera) som snurrar i 90Hz. Oculus Go innehåller en enda LCD-panel som körs i upplösningen 2560x1400p och i 60Hz. Högre upplösning innebär i detta fallet inte mycket, dock, men skillnaden mellan Oled och LCD syns, väl. För även om jag anser att Oculus Rift är alldeles, alldeles för lågupplöst är bilden i Facebooks "stora" VR-hjälm bättre än den i Go. Trots skillnaden i upplösning.

Den medföljande lilla minidosan ser ut som något som Nintendo skulle ha gjort.
Oculus Go känns grynigt gammal när den snurrar igång. Ögonen är så pass nära själva bildytan att all grafik känns hopplös lågupplöst och det blir för mig lika svårt att verkligen leva mig in i detta som det varit att fastna för VR via Rift/Vive i titlar som Robo Recall, Assetto Corsa eller Skyrim VR. Den dagen det finns dubbla 4K Oled-paneler i dessa VR-doningar kommer jag mest troligt att sluta gnälla på hur mycket "text TV" det verkligen luktar om bildkvaliteten i dagens headsets men innan dess får du helt enkelt lov att leva med min negativa attityd gentemot hur detta ser ut och fungerar.

Av/på-knapp samt volymreglage är allat som finns med på själva hjälmen.
Att komma igång med Go är busenkelt. Snorenkelt. Lika smidigt som att installera en Iphone eller att komma gång med ett gäng kritvita Sonos-högtalare. Facebook har verkligen skräddarsytt upplevelsen med att packa upp och installera sitt headset efter den oerfarne, nya spelaren som aldrig kommit i kontakt med formatet tidigare och detta tycker jag är helrätt. Go kräver väggström för att vakna till liv, något man skänker den genom att koppla in en micro USB till USB i en 220 volt-dongel och helt enkelt strutar in den i väggen. När hjälmen vaknat till liv hämtar man hem Oculus-appen tills in smartphone, köper en bunt spel och synkar telefonen med hjälmen. Efter det kan man lägga undan sin nalle och enbart röja runt i Oculus Go:s inbyggda gränssnitt där samtliga spel och demos hamnar (plus en massa annat gratisinnehåll som Facebook bjussar på).

Oculus Go är bekväm och den minimalistiska designen är snorläcker, men det hjälper inte när själva VR-upplevelsen framkallar en känsla av parodi/dolda kameran. Lågupplöst, grynigtg och grafiskt supersimpelt.
Jag började med att köpa plattformsspelet Along Together för 100 kronor, skräcktiteln Drop Dead för 100 kronor samt Face Your Fears (som också kostar 9,99 dollar). Att kalla spelen till Go för dyra skulle vara som att kalla Jonas Mäki för "aningen blek", en gigantisk, monumental underdrift - med andra ord. Att kräva 100 spänn för dessa korta, fula, betydelselösa demo-doftande spelen känns som rena rama rånet och även om det finns vissa korta partier i Drop Dead som roar för stunden, korar jag alla dessa tre titlar till några av de mest menlösa stunder jag haft under hela den första halvan av 2018. Zombie Gunship Raptor (40 spänn), Jurassic World: Blue (gratis), Immersive Combat (gratis), Bait, Ocean Rift (100 kronor), Rush (80 kronor) samt End Space (80 kronor) införskaffades kort senare och jag kan ärligt talat säga att jag inte haft något annat än tråkigt under varenda sekund tillsammans med detta headset. Spelet känns som semi-usla grafikdemonstrationer från PS2-eran och prisbilden är som sagt helt vrickad. Att springa från zombies, skjuta Draculas lejda hejdukar, pimpla lågupplösta abborrar eller flyga helikopter i Oculus Go är inte särskilt mycket roligare än att planlöst stirra rätt in i en vägg, vilket dessutom är betydligt billigare.

För 3000 kronor går det att ha betydligt roligare. Playstation VR + Resident Evil 7: Biohazard kostar förvisso mer men inte supermycket mer (om du nu redan äger en PS4:a, vill säga) och det är cirka 900 000 gånger mer njutbart i form av virtuell verklighets-upplevelse.
Det har pratats en del i teknikinriktade blaskor under de senaste månaderna om att Go är billigt, prisvärt. För 3000 kronor begriper jag inte hur man ens kan drömma om att nå den slutsatsen. För även om hjälmen i sig är tjusigt minimalistisk i sin ljusgrå, Apple-doftande utförande och även om installationsprocessen är briljant och batteritiden superb, handlar det ju om en spelupplevelse som påminner om något som vi tog del av för över tio år sedan. Det är segt, gammalt, knastrigt lågupplöst och fult som stryk. Att betala 3000 spänn för denna hjälm och ytterligare 700 kronor för spel som är klart sämre än valfri gratistitel till Iphone, är enligt mig rena rama rånet. Jag lägger hellre pengarna på en ordentlig tarmsköljning och tror ärligt talat inte att jag kommer att ha särskilt mycket tråkigare under den behandlingen än vad jag haft tillsammans med Oculus Go.