Odama

Utvecklarna Vivarium ska så klart ha rejält med cred för att de faktiskt försöker utveckla och göra något nytt av flipperspelen, som ju egentligen sett likadana ut i snart tjugo år nu. Det är Yoot Saito, en hittills ganska anonym producent, som äntligen fått chansen att göra sina drömmars spel och bestämt sig för att byta ut alla plastiga flippertillbehör mot storslagna japanska fältslag.

Idén är god, men någonstans på vägen ville Yoot för mycket och av alla spelets goda inslag har det blivit en alldeles för svårspelad röra. Dessutom har Yoot tagit Nintendos förhatliga mikrofon till nåder, vilken som vanligt lämnar en hel del i övrigt att önska.

Att enkelt beskriva {Odama} är näst intill en omöjlig uppgift. Spelplanen har en ganska klassisk flipperkonstruktion med flipprarna placerade nederst i bilden. På själva planen går en mängd soldater hörande till två olika arméer omkring och någonstans har du en stor tempelklocka som bärs omkring av fyra stabbiga killar. Trots det flipperliknande utseendet har spelet dock egentligen mer gemensamt med klassiska spelet Breakout, för här måste du verkligen se till så du inte skjuter på fel ställe. Du måste förstöra fiendens utrustning, rasera hans baracker (där du sedan kan hitta olika bonusar) och ge dej på hans trupper utan att råka rulla kulan över dina egna soldater. Dessutom finns mängder av andra finesser som att man kan bygga broar över floder och liknande.

Själva grejen med spelet är faktiskt tempelklockan som ska forslas till ett på förhand bestämt mål. Det blir dock omöjligt om fiendens soldater får husera som de vill och du kommer därför att ha fullt upp med att se till att göra vägen för tempelklockan så enkel som möjligt. Om tempelklockan tvingas backa så långt att den är bakom dina flipprar, om tiden tar slut eller om du blir av med din boll är slaget förlorat.

Det händer hela tiden oväntade saker och det är väldigt mycket att hålla i huvudet. Hela tiden har jag en gnagande känsla av att aldrig få något riktigt grepp om vad som sker på spelplanerna. Dessutom finns mängder av extra funktioner som att man kan kalla in extra soldater och tilldela de redan befintliga extra kraft. För att till sist gära allt ännu lite värre, som ovan nämnt, använder samma typ av mikrofon som de två senaste Mario Party-spelen.

För att man ska kunna använda både mikrofonen och handkontrollen har Vivarium och Nintendo utvecklat en särskild hållare att fästa på handkontrollen. Plastigt och inte särskilt snyggt, men den lilla hållaren fungerar faktiskt. Dessvärre är mikrofonen fortfarande av rent bedrövligt dålig kvalitet och alltför många utdelade kommandon till mina små kämpar går fullständigt om intet då Gamecuben kan få för sig att uppfatta "Rally" som "march left" eller något liknande. Allra värst är det för tjejröster som den tycks ha extra svårt för.

Även om det känns futtigt att gnöla över något som är så oviktigt som grafiken i ett spel som Odama, kan jag ändå inte hjälpa att jag tycker det känns för sparsmakat. Alla soldater är blockiga på ett sätt som för tankarna till gamla Nintendo 64-spel, och omgivningarna i övrigt är heller inget vidare. Odama skulle utan större svårigheter ha kunnat släppas till Nintendo DS istället, vilket jag också tror hade varit ett bättre format för ett spel av den här typen.

Normalt är jag nog den av oss på redaktionen som mest passionerat slänger mig över udda, i synnerhet japanska, spelföreteelser. Men det räcker inte med att bara vara udda, det måste finnas spelglädje också, så att idén inte blir det enda bra med spelet. Annars finns risken att det blir som med {Killer 7}, ett annorlunda koncept som spelmässigt sett befann sig på stenåldern. Och just utförandet är där Odama missar målet eftersom det lyser igenom hur mycket utvecklarna kämpat för att få in alla möjliga idéer, utan eftertanke om allt verkligen borde vara med.

Resultatet har blivit ett spretigt, ganska svårspelat spel, där man alltför ofta missar utan att egentligen begriper vad som gått snett eller till och med klarar en bana utan riktigt fatta vad det vad som gjorde att det plötsligt gick så himla bra. Man borde ha gjort det mer lättspelat, slopat mikrofonen eller kanske satsat på att ha släppt spelet till Nintendo DS istället. Nu blir det bara en halvcharmig bagatell som möjligtvis obotliga Japan-romantiker kommer att älska, men som resten av oss kommer att genomskåda och tröttna på långt innan spelets ganska väl tilltagna antal uppdrag är avklarade.