Ondine

Filmen:
Neil Jordan är ju en superhyvens regissör. Det har jag tyckt ända sedan han gjorde En vampyrs bekännelse, en av världens tre bästa vampyrfilmer. Nu är han tillbaka med ännu en mytologisk varelse, dock inte lika blodtörstig som vampyrer. Här spinner Jordan vidare på myten med sjöjungfrus, eller "selkmänniskor" som de kallas i filmen. Hälften säl, hälften kvinna även om hon i filmen inte ser ut som en säl rent utseendemässigt. Det hela börjar med att fiskaren Syracuse en dag fångar en vacker kvinna i sitt fiskenät som han efter lite om och men bestämmer sig för att ta hand om. Kvinnan har inget minne om vem hon är eller var hon kommer från.

Kvinnan är folkskygg och för att hon ska slippa träffa några människor så hyser Syracuse in henne i ett avlägset hus. Där får hon vara på dagarna medan Syracuse försöker styra upp sitt övriga liv. Inte särskilt lätt med tanke på att han är nykter alkoholist och har en njursjuk dotter. Ryktet om att Syracuse har samröre med en kvinna sprider sig i det lilla irländska samhället och snart har Syracuse gått och kärat ner sig. Ja, kärat ner sig i vad egentligen? Är hon en magisk vattenvarelse eller något helt annat?

Ondine känns lite som en modern folksaga med twistar. En diskbänksrealistisk variant av Lady in the Water. Den har ett härligt blekt foto där havet och alla vattenmassor får ett eget liv och skapar effektiv atmosfär. Tyvärr blir det lite tunggrott och segt i tempot emellanåt vilket gör att dramaturgin aldrig får några riktiga toppar (och förvisso inga dalar heller).

I rollen som fiskaren Syracuse har vi Colin Farrell som är tämligen förtjusande i en lite mer nedtonad mindre machoaktig roll. Kemin mellan honom och sälkvinnan (polska Alicja Bachleda) är riktigt stark. Leken mellan realism och fantasy är rätt innovativ (Pans labyrint dyker upp som gemensam nämnare när det gäller just det) men filmen hade behövt mer tryck genom vissa passager. Det är en ganska speciell film som nog kommer att finna sin publik nu när den når DVD/Blu-ray men om man säger så här; det fanns en anledning till varför den inte gick upp på bio.

Bilden:
När det gäller bilden så har man i princip bara behövt förvalta det utsökta fotot. Vi bjuds på en drömsk bild av Irland, som en lite mörkare och mer surrealistisk bild än den som målas upp i irländska turistbroschyrer. Grå och blåskalor dominerar och har en härlig färgton och dryper av dimma och hav. Skärpan är bra och Syracuses stundtals desperata anletsdrag gör sig väldigt bra i närbild. Några små skavanker dras bilden med, till exempel grynighet på några ställen. Dock inget som stör helhetsintrycket.

Ljudet:
Ljudet, DTS-HD Master Audio 5.1, är bra balanserat. Ondine är en tämligen tyst film med subtila ljudeffekter. Därför blir det ännu viktigare att det låter bra när det väl låter något. Det finns få riktigt högljudda sekvenser men i samband med till exempel bilkraschen smäller det till ordentligt och bildelarna studsar omkring i vardagsrummet. Filmmusiken låter förträffligt där bland annat en låt av Sigur Ros har en framträdande roll för handlingen.

Extramaterialet:
Nix-pix!