Onslaught

Jag förstår tankegången. Någon på Hudson har suttit och funderat över nerladdningsbara spel. Han har kollat på utbudet till Wii Ware, bläddrat bland alla simpla pussel och partyspel, och grubblat. Och så, som en blixt från klar himmel, har det slagit honom. Herregud alltså! Det finns inga förstapersonsskjutare på Wii Ware! Om vi skyndar oss så in i helsike kommer vi att vara helt ensamma om att ha en sån! Vi snackar stålars alltså!

Om den där killen hade tänkt till lite extra hade han kommit på att det finns en anledning till det. Wii är inte riktigt det bästa formatet för förstapersonsskjutare, en genre som satsar extremt mycket dels på svintung grafik och dels på komplicerad AI och gärna lite intensiv fysikprogrammering. Om vi sen sätter in den obligatoriska begränsningen på 40 megabyte så börjar man undra vad killen hade rökt egentligen.

För det allra främsta problemet med {Onslaught} är att det känns oerhört billigt. Vi snackar produktionsvärden motsvarande en PC-shareware-titel från 1996 (och då menar jag inte Quake). Omgivningarna är öken, bokstavligen, och fienderna är återanvända insektsmonster i olika färger, om och om igen. Man bara springer runt (långsamt) och mejar ner hord efter hord av stenkorkade insekter som någon sorts intergalaktisk anticimex.

Till detta kommer en uppsättning stenkorkade medhjälpare helt utan intelligens, som bara följer efter och bidrar en smula till eldkraften. Du är Rymdsoldat Röd och får hjälp av Rymdsoldat Gul och Rymdsoldat Blå (som är en kvinna men ser precis likadan ut som Rymdsoldat Gul, vilket tyder på att jämställdheten gjort oroväckande vändningar i framtiden). All text i spelet är patetiskt skriven på klyschig 16-bitarsengelska och jag skulle helst vilja meja ner både Gul och Blå för deras korkade, upprepande kommentarer om mina framsteg men det går förstås inte heller.

{Onslaught} är inte särskilt svårt. Med bara en gnutta grundläggande taktik kommer du lätt att tas med allt möjligt oknytt. Det är snarare den sega kontrollen och den allmänna frustrationen som lär stoppa dig i längden. Emellanåt får vi en liten aning omväxling från det monotona flugsprejandet med korta fordonssektioner eller bosstrider men det är inte Halo vi pratar om, så att säga.

Det finns också ett onlineläge, där du får jaga insekter tillsammans eller försöka ge dig på dina medspelare i någon sorts stridsläge. Tyvärr kan jag inte avgöra hur bra det fungerar eftersom ingen annan (i världen) var dum nog att spela spelet när jag letade efter medspelare.

{Onslaught} är helt enkelt förstapersonsskjutarnas motsvarighet till Dragon Quest Swords: en extremt nerskalad och fördummad tolkning av något som i teorin skulle kunna vara intressant längre än tjugo minuter. Spelmekaniken som sådan är inte helt usel och ibland känns det nästan kul att vräka in raketer bland insekterna, men sen inser jag att det är ungefär lika kul som att jaga mygg en sömnlös norrlandsnatt.

Det kostar visserligen bara en dryg hundring men jag kan räkna upp 40 mer prisvärda spel på Nintendos nerladdningstjänst på rak arm, och om du är kroniskt sugen på skjutande är det bättre att spela om {Metroid Prime} 3 eller till och med {Medal of Honor} igen snarare än att kasta bort pengar (och värdefullt minnesutrymme) på det här fullständigt meningslösa spelet.