Overwatch

Att Blizzard är en av mina absoluta favoritutvecklare är ingen hemlighet. Enligt mig finns det en tydlig korrelation mellan Blizzards havsblåa logga och ett riktigt, riktigt bra spel. Ända sedan Warcraft III, som är mitt absoluta favoritspel alla kategorier, har jag varit ett enormt fan av det som denna fantastiska studio spottat ur sig. Ett kvitto på detta är alla åtskilliga timmar jag har plöjt ner i Diablo-serien, {Starcraft}-serien och naturligtvis Hearthstone (som jag spelar dagligen). Det går kort och gott säga att Blizzards spelbibliotek ligger mig varmt om hjärtat.

När studion för första gången visade upp {Overwatch} blev jag dock aningen nervös. Designen var hur charmig som helst och det vi fick se i videoform skvallrade om ordentligt trevlig spelmekanik. Samtidigt kunde jag förmå mig själv att sluta tänka på att {Overwatch} är Blizzards tafatta försök att bärga all material som de investerat i deras, numera nedlagda, andliga uppföljare till {World of Warcraft} - evighetsprojektet {Titan}. Efter en helg med {Overwatch}-betan kan jag glatt meddela att så är inte fallet. {Overwatch} är sitt eget spel - och det är stundtals helt fantastiskt.

Det finns en helt uppsjö av hjältar att välja bland. Det viktigaste är att laget är heterogent och att ni är samspelta. Att försöka vara Rambo i {Overwatch} resulterar oftast, om inte alltid, i döden.

Det positiva börjar redan i den, för mig, obligatoriska tutorial-delen. Utvecklarna förklarar på ett oerhört effektivt och intuitivt sätt hur spelkontrollen, vapenmekaniken och min hjältes förmågor fungerar - för att knappt fem minuter senare kasta in mig i en match. Jag blev oerhört förvånad över att jag faktiskt lärde mig spelkontrollen fullt ut under dessa fem minuter, ett tecken på att {Overwatch} sannerligen blivit blizzardfierat.

Redan efter ungefär två minuter in i min allra första match kan jag konstatera att jag är upp över öronen förälskad. {Overwatch} är ett sanslöst underhållande spel. Inte bara slentrianmässigt underhållande som många andra spel, utan det är genuint roligt att spela. Alltså {Halo: Combat Evolved}-roligt. Vilket, för mig, är så roligt som det bara kan bli.

Spelmekaniken sitter som en smäck, designen är tjusig och spelupplägget är oerhört simpelt. Sex spelare ställs mot sex andra spelare i otroligt kvicka ronder där man ska som lag antingen attackera eller försvara ett objekt eller område. Tänk dig "King of the Hill". För att uppnå ditt mål, eller snarare ditt lags mål då {Overwatch} är ett oerhört lagbaserat spel, kan du välja och vraka mellan 18 helt unika hjältar.

Torbjörn, en blond vikingadvärg som älskar mekaniserade vakttorn och att ge sina lagkamrater extra skydd. Hur kan man inte älska honom?

Hjältarna är indelade i fyra olika kategorier: Offensiv, defensiv, tank och support. Nyckeln till framgång är att ha ett så diversifierat lag som möjligt, något som lyckligtvis sker mer ofta än sällan då samtliga hjältar är roliga att spela som och med. Min favorithjälte blev ganska snabbt prickskyttedrottningen Widowmaker. Varför? För att jag är en liten, liten fegis. Och för att hon tillåter mig att sänka tempot i matcherna.

Just ja, tempot. Ronderna i {Overwatch} är obarmhärtigt snabba. Om du inte tål extremt, extremt högt tempo då är Blizzards arenashooter inget för dig, tyvärr. Även om jag älskade spelet redan i den första matchen, tog det mig mer än en halvtimme för att verkligen förstå mig på hur spelet ska liras. Det tog mig ytterligare tre-fyra timmar för att ha positiv K/D-ratio, vilket naturligtvis kan bero på att jag är usel men jag väljer istället att skylla på att {Overwatch} är ett svårt spel. Typ.

Eller nej, svårt är inte riktigt ordet jag söker efter. Det är snarare så att {Overwatch} är oerhört enkelt att lära sig samtidigt som det är grymt svårt att bemästra. Precis som det ska vara. Konsensus är att du måste ha lite tålamod för att verkligen komma in i spelet. Dessutom, ifall Blizzard fixar ett gediget matchmaking-system, lär detta vara ett icke-problem.

Något som är ett faktiskt problem i nuläget är balansen. Vissa hjältar är helt enkelt alldeles för starka medan andra är för svaga. Fast, igen, detta är problem som går att fixa tämligen lätt. Du får dock räkna med att det lär ta minst ett halvår innan allt blir riktigt balanserat. Alltså e-sport-balanserat.

Att försöka campa med en sniper i {Overwatch} är som att äta soppa med en gaffel. Det går men det är inte i närheten av effektivt. Det hindrade dock inte mig från att försöka. Till mina lagkamraters stora förtret.

Som du kanske märker har jag svårt för att finna konkreta negativa punkter med {Overwatch}. Allt jag hittills tagit upp är mer orosmoln än faktiska minus. Nu är detta inte särskilt ovanligt med tanke på att jag inte har spelat det slutgiltiga spelet än, detta är som sagt endast betan. Således saknas fler kartor, spellägen och sist men inte minst ett rankningssytem.

Den sista punkten där är oerhört viktig. För efter en helg med {Overwatch} måste jag erkänna att jag tröttnade en gnutta. Även om jag har roligt med spelet finns det inget som får mig att fortsätta spela. Det finns ingen rank som jag suktar efter att nå och ingen form av föremålsjakt heller. Det finns ingen tydlig anledning till att fortsätta spela - förutom att det är kul. Fixar Blizzard inte detta då finns det en stor risk att {Overwatch} hamnar i samma träsk som {Evolve} och till viss del även {Left 4 Dead}. Extremt roliga spel för stunden. Det är dock det enda som Blizzard behöver fokusera på i nuläget, för resten av spelet är, som sagt, helt fantastiskt.