Oz

Oz. När man hör namnet på Konamis senaste spel kan man associera åt alla möjliga håll. Kanske rör det sig om ett simuleringsspel där man ska sköta karriären och fixa en talpedagog åt Frank Oz, skådespelaren bakom Yoda. Kanske är det ett smutsigt actionspel i någon av Australiens förorter där respekt är nyckelordet (DVD-Johan myser och svingar vilt 50 Cent-medaljongen runt huvudet). Möjligtvis rör det sig om en vild ripoff på The Osbournes där före detta dansbandssångaren Oz lallar runt i hemmet. Men allra coolast hade det varit med en tolkning av tv-serien Oz, ett äventyrsspel där man i rollen som Said eller Schillinger genom diplomati eller övervåld skulle leda sin grupp till herravälde över fängelset. Det vore nåt.

Men Konamis Oz, i sig en förkortning av Over Zenith, syftar istället på den klassiska Trollkarlen från Oz, även om inte mycket är sig likt. Det finns en Dorothy som måste räddas, ett husdjur vid namn Toto, och de tre huvudpersonerna har vissa drag av lejonet, plåtgubben och fågelskrämman, men stilen är så långt från den gamla Technicolor-rullen som man kan komma. Spelets hjälte är Feel, en vanlig kille som råkar vara en hejare på att slåss med yxa. När ondskefulla monster anfaller hans hemby och kidnappar Dorothy slår han sig ihop med Almira och Leon, två krigare som liksom Feel har möjlighet att anta andra former. Feel själv får egentligen bara en taggigare arm, medan Almira blir någon sorts robotliknande monster och Leon (inte helt oväntat) blir en lejonvarelse.

Spelmässigt fungerar Oz ungefär som Dynasty Warriors eller Devil May Cry, men med ordentliga inslag av rollspel. Karaktärerna bygger hela tiden på sina färdigheter och snackar en massa i klassiska dialogrutor. Men främst är det action som gäller. Du styr bara Feel, de övriga två gör lite som de vill. De flesta fienderna är ganska lätta att ha ihjäl, så det hade inte varit något större problem. Däremot finns det många hinder som bara kan förstöras med hjälp av superattacker, och där börjar du behöva lite taktik. Det enda sättet att ladda upp superattacker är nämligen att jonglera fiender fram och tillbaka mellan de tre hjältarna. Detta gör du genom att kasta upp fienden i luften, ropa på Almira eller Leon och hoppas att de är med på noterna, och sedan vara beredd när de jonglerar fienden tillbaka till dig. Det här är inledningsvis rätt bökigt, särskilt eftersom de envisas med att kalla Feel för "grabben" hela tiden ("Jaså, var det min tur?" . Spelets första boss följer samma mönster. Du kan banka honom i huvudet precis hur mycket du vill, men det enda sättet att göra skada är att jonglera runt hans ägg och bygga upp energi den vägen.

Karaktärsdesignen är gjord av Fumi Ishikawa, kvinnan bakom två av mina favoritrollspel, Suikoden 2 och Suikoden 3. Huvudpersonerna är följdaktligen riktigt läckra, medan fienderna däremot är lite enahanda. På de första banorna rör det sig om fem-sex olika varianter som dyker upp i grupper om fem åt gången. Själva grafikmotorn är inte heller så mycket att hänga i julgranen. Den är byggd på Renderware och sköter jobbet, men bakgrunderna består allt för ofta av bruna klippväggar så långt ögat kan nå. Musiken kan jag däremot inte alls klaga på. Michiru Yamane har gjort musiken till Castlevania: Symphony of the Night, Gameboy Advance-spelen Harmony of Dissonance och Aria of Sorrow samt Lament of Innocence till Playstation 2. Och mycket riktigt påminner musiken ordentligt om den i Castlevania. Mycket läckert.

Trots att två av mina absoluta favoriter bland spelmusiker och designers står bakom Oz känns det inte riktigt klockrent efter några timmar. Kontrollen kräver en hel del timing och övning för att jongleringarna ska sitta, trots att tempot är upplagt som ett mer traditionellt rollspel. Det tilltalar mer precisionsfetischister som tyckte att Shinobi var ett höjdarspel och att Ninja Gaiden var svinenkelt, snarare än vanliga actionröjare som hellre spelar Devil May Cry. Till viss del kan min begränsade förtjusning bero på att handlingen i stort sett går förlorad när man inte förstår allt som sägs. En översättning skulle förstås lösa det problemet. Tyvärr är det fortfarande inte säkert att Oz släpps utanför Japan överhuvudtaget. Efter en tyst första visning på Tokyo Game Show förra året och en total frånvaro på E3 släpptes Oz i Japan i slutet av juni, och någon västerländsk release är inte planerad. Vi får helt enkelt vänta och se.