P2

Jag är inlåst i ett gigantiskt parkeringshus. Det är mörkt, ensamt och läskigt. Mobiltelefonen har ingen förbannad täckning trots att jag skulle behöva det just nu. Typiskt. Till råga på allt är det julafton och jag borde vara hemma hos min syster för att fira jul med familjen. Lite kvalitetstid med julmat och skvaller. Istället är jag här och en skruvad nattvakt med hårig bröstkorg och Elvis-fanatism jagar mig genom de mörka utrymmena i parkeringshuset. Han har fått för sig att jag är kvinnan i hans liv och att vi ska leva tillsammans i framtiden. Kanske vill han döda mig också. Suck. Mitt liv suger ganska hårt just nu.

Ungefär så går nog tankegångarna hos huvudpersonen Allison (spelad av Rachel Nichols från TV-serien Alias) i filmen P2, en dussinthriller som lånar hejvilt från en hel uppsjö av andra filmer och som gång på gång nästan drunknar i sina klyschor. Okej, man kanske inte ska vara så petig, att svälja klyschor är en del av processen när man kollar på skräckfilm/thriller. Men i P2 blir det till och från för mycket för att man ska kunna svälja det utan att drabbas av obehaglig eftersmak.

Ta bara en sån sak som att mördaren verkar närmast immun mot smärta och inte reagerar över sådana barnsligheter som att få en gaffel intryckt i axeln. Eller att mobiltelefonen saknar täckning och de enda gångerna huvudpersonen lyckas få täckning är i lägen då hennes galna förföljare är henne i hasorna och därför inte har tid att göra slag i sak och ringa polisen. Vore det inte uppfriskande om mobiltelefonerna i den här typen av film åtminstone kunde ha täckning någongång när det krisar?

P2 är fylld till bredden med såna här inslag där man tvingas ifrågasätta manusförfattarnas intelligensnivå och totala avsaknad av någonting originellt. Men sen finns det stunder då man glömmer det taskiga manusarbetet och istället sitter och myser åt den åtminstone hyfsade spänningen som till och från uppstår. Mycket av spänningen bygger på Rachel Nichols förmåga att se rädd ut på ett övertygande sätt. Hon gör ett fint jobb att porträttera en stackars kvinna som råkar ut för en galnings sjuka fantasier, det är lika delar tårfyllda valpögon och kämpaglöd i den mån att hon inte räds att bli våldsam mot sin angripare i Nichols agerande. Att hennes urringning exponeras flitigt i en alldeles för liten klänning är dock det som de flesta snackat om när det gäller hennes prestation. Själv imponerades jag mer av hennes skådespel än hennes behag (även om dessa självklart inte sänker intrycket).

Mindre imponerad blir man av Wes Bentleys tolkning av den tokiga nattvakten. Han övertygar aldrig som galning och försöker sig på något slags hopkok av hans skurkkaraktär från Ghost Rider kombinerat med kärlekskrank Elvis-fanatiker - lägg därtill ett enormt överspel i vissa scener och du har Bentleys insats i ett nötskal. Regimässigt är P2 en snygg produkt med ett skitigt foto som passar som handen i den berömda aphandsken till filmens mörka atmosfär. Man sparar inte heller på blodet då vissa scener bjuder på rikliga mängder av den röda varan. P2 är dock mer psykologisk skräck än vad den är våldsam och blodig.

Vart landar då betyget? En ganska så stark 5:a. P2 är en typisk dussinfilm. Småspännande, snyggt iscensatt och Rachel Nichols skådespeleri gör att man tar sig igenom filmen utan att störa sig onödigt mycket på de många klyschorna som annars befolkar den så frekvent. Bättre alternativ finns, men P2 duger gott i brist på annat.

DVD:n från Nordisk Film har en bild som har lite för mycket smuts och dålig skärpa i de mörka scenerna för att man ska kunna höja den till skyarna, men i ljusare scener är det snudd på felfritt på bildfronten. Ljudmässigt utnyttjar man samtliga högtalare på ett föredömligt sätt och lägger på bra med bastryck under vissa scener. Extramaterial saknas och märkligt nog även en meny. Skumt.