Parcel Corps

Vi har ju alla någon gång drömt om att dra på oss en illa åtsittande och tight cykelmundering innan vi ska till jobbet och cykla runt med paket hit och paket dit. Nej, cykelbud och drömjobb är väl knappast två ord som har ett särskilt bra samklang. Ändock är det ett högaktuellt yrke då större städer är packade med olika cykelbudsfirmor som konkurrerar med varandra, och det där med villkor och bra lön brukar inte vara något som förekommer i sammanhanget. Men Parcel Corps förvandlar det där rätt otacksamma arbetet som cykelbud till en extremsport med en stor touch Crazy Taxi och Jet Set Radio Future och dessutom en dos mumsig satirisk brittisk humor. Som virtuellt cykelbud kämpar du mot klockan för att leverera olika typer av gods och varor genom labyrintliknande stadslandskap, samtidigt som du ska interagera med en färgstark skara kunder som vill sälja sina grejer.

Ett paket fullt med plastleksaker från Danmark, exakt det Conny ville ha.
Ja, det blir mycket trampande i Parcel Corps. Eller ja, för dig som spelare blir det en himla massa tryckande som genererar tramp. Det unika inslaget i spelet är just att cyklar är det enda transportmedlet - inga inlines, skateboards eller snabba skor - cyklar. Som cykelbud kan man inte bara slingra sig genom trafiken och bakgatorna, utan också utföra en enkel repertoar av fräcka tricks som grinds, wallrides, sladdar och wheelies. Med det i åtanke får spelet en dimension som påminner om Tony Hawk's Pro Skater, men jag saknar dock möjligheten att göra combos och få höga poäng och blir lite snopen av att tricken egentligen helt saknar belöning.

Med det sagt var jag inte särskilt imponerad av den första halvtimmen. Parcel Corps vill introducera dig steg för steg med en handledning (som i spelet behandlas som tillfället då du får cykelbudscertifikatet) som tvingar dig att utföra grundläggande manövrar runt trafikkoner innan du får ta av stödhjulen. De första leveranserna känns långsamma när du vänjer dig vid den rätt bråkiga cykelhanteringen och att jonglera med mobiltelefonen i spelet. Men efter att ha utforskat spelets första av flera öppna områden och skrivit kontrakt med några kunder, börjar saker i makligt tempo falla på plats. Med lite övning blir det omständliga cyklandet något snabbare och smidigare när du börjar kedja ihop parkour-doftande trick för att ta genvägar och allmänt få en känsla för omgivningen. Kort sagt - övning ger färdighet och det blir en del trail-and-error här. På gott och ont.

Delivery rush-uppdrag är där dina färdigheter verkligen sätts på prov. Här är Parcel Corps som mest likt Crazy Taxi, där spelarna utmanas att slutföra så många leveranser som möjligt innan tiden går ut, med friheten att kunna välja vilka jobb man vill utföra. Det känns ofta som att hela spelet är konstruerat kring detta läge - din prestation i Delivery rush påverkar dina framsteg i berättelsen och hur snabbt du går vidare till nästa karta.

Storymässigt så använder utvecklaren Billy Goat Entertainment live-action-klipp och komiska karikatyrer för att driva med verkliga problem som företagsgirighet och den exploaterande gig-ekonomin i Storbritannien. Det finns också en anti-auktoritär strimma genom hela spelet. Som cykelkurir kan du alliera dig med maskerade anarkister genom att vandalisera övervakningsutrustning, vilket i sin tur ger belöningar genom att låsa upp praktiska genvägar. Och det är verkligen där Parcel Corps skiner som starkast. Humorn är verkligen träffsäker och för mig som älskar torr brittisk humor blir det ett och annat gapflabb här och där.

Att landa på gula räcken låter dig grinda lite - och det är alltid trevligt.
En annan del av spelet, som jag verkligen uppskattar, är grafiken. Jag spelade Jet Set Radio Future så att ögonen sved och tummarna blödde för sisådär 20 år sen och det märks att utvecklarna har tittat både en och två gånger i backspegeln. Färgpaletten är en helt annan - men den cel-shadingen är där och jag blir lite varm inombords av att bara titta på spelet. Det är snyggt, helt enkelt och designen träffar en öm punkt i mitt åldrande gubbhjärta och det är jag tacksam för. De har valt helt rätt här då utseendet på spelet verkligen matchar upplägget och tonen på spelet.

Nu måste jag börja gnälla lite, dock. Närking som jag är nuförtiden är jag rätt van vid det. Repetition - samma sak om och om igen - är ett av spelets stora antagonister du tvingas möta för att ha en chans att njuta av det. När du går från zon till zon uppstår ett förutsägbart mönster där du som spelare måste skriva kontrakt med några kunder och sedan samla Delivery rush-XP, upprepa processen tills chefen är nöjd och du kan gå vidare, bara för att gå igenom samma loop igen. Jag hade velat se fler uppdrag av annan karaktär, men det saknas tyvärr och det blir oerhört repetitivt. Billy Goat Entertainment har byggt en värld full av humor och mysig design men tyvärr missat att fylla den med varierande innehåll, och det är trist för det finns potential här.

Bråkiga kontroller är en annan stor irritation och spelets andra stora antagonist, och då särskilt när du försöker använda den inbyggda telefonen. Du kan i princip multitaska medan du cyklar, men knapptryckningarna och kartfunktionen kan vara frustrerande att använda även om konceptet är innovativt. Känner verkligen igen mig i det där man brukar säga om att män bara kan göra en sak samtidigt för det blir tydligt här - jag bromsar hårt tills jag står still innan jag känner mig bekväm med att fippla med telefonen i spelet. Och visst, man blir bättre på att cykla ju mer man spelar men jag kan inte hjälpa att önska att utvecklarna hade valt en annan lösning på knapplayouten. Genom att trycka på A-knappen trampar man och tvingas buttonmasha den där stackars knappen om och om igen när man tappar fart efter en sladd eller när man råkar krocka rakt in i en buss, en gulmålad fasad eller något av spelets otaliga hinder. Jag hade föredragit att använda axelknapparna men där uppe hittar vi frambromsen på vänster sida och bakbromsen på höger sida. Det är annorlunda och möjligen innovativt men det är aldrig något jag blir särskilt bra kompis med. Det är lite för mycket knapptryck för min smak.

Blåa tält är bra studsmattor i Parcel Corps.
Det finns också andra delar av spelet som inte känns så väl genomförda. Alla pengar du tjänar kan till exempel bara spenderas på kosmetiska uppgraderingar som inte genererar någon verklig skillnad för din cykel eller hur du tar dig fram och även om det finns online-multiplayer så tvingas man sitta i lobbyn i evigheter innan man får en bra matchning. Men som sagt - det finns ju ljuspunkter också och de överväger de negativa. Jag älskar designen, trivs i världen och blir rikligt underhållen av spelets humor och ton. Även om jag inte blir bästa kompis med spelet så är det absolut något jag kommer att plocka upp då och då för att agera lite cykelbud.