Phantom Crash

Vid första anblicken så kan ett speciellt spel se alldeles underbart ut. Filmer visar högoktanig action där det skulle behövas en hel rockpublik med skinnskärp för att få användning för alla tomhylsor som sprutar överallt.

Phantom Crash är lite annorlunda än många andra mech-spel. Här ska man inte förstöra baser, rädda civila, eller motarbeta någon. Här är det sport som gäller, eller gladiatorspel som man hellre kan uttrycka sig. Spelet börjar med att man blir introducerad med ett par av storyns karaktärer och deras Chips (mer om detta senare). Tyvärr så uppenbarar sig en av spelets svagheter här. Det konstant rabiata svamlandet om absolut ingenting! Genom hela storyn så varvas banaliteter och rent löjliga konversationer om de mest meningslösa saker, vem bryr sig om en ung robot-skötares "stulna" kärleksbrev till exempel? Storyn kan man lätt sammanfatta som "överflödig" då den endast är i vägen och ser till att tråka ut spelaren. De kan dock skippas om man inte orkar se karaktärerna (som alla verkar stulna från Jet Set Radio-spelen) leverera grovhuggna poser och ansiktsuttryck. Spelet i sig kan dock vara utan storyn en ganska lång tid, detta helt beroende på spelarens färdigheter. Allt eftersom man åstadkommer viktiga saker, som att till exempel få en högre ranking så sätter storyn igång igen, bara för att glömmas bort innan något annat händer.

Spelet i sig kan enklast sammanfattas som en Gran Turismo-kopia. Man ska ge sig ut på tre små banor och buckla plåt med andra mech-förare som befinner sig på den begränsade arenan. Det är inga enorma monster man spakar utan kan ses som lite större personbilar. Ju fler motståndare man pulveriserar desto mer pengar får man, tråkigt nog så har utvecklarna bestämst sig för att en strid kan hålla på hur länge som helst. När en dör, så kommer en annan in. Visst blir det tempo, men känns inte speciellt stabilt då det bara matas fram nya och nya maskiner hela tiden. Hellre att man kröner en segrare i en strid anser jag. Mellan alla strider så kan man ge sig på jakt efter nya delar till sin Scobee, som mecharna heter. Allt från tyngre vapen till bättre AI-partner finns att köpa begagnat. Eller så dumpar man skrothögen och köper något nytt och stiligare. AI-partnern spelar en stor roll i hur man klarar sig ute på fältet. Dessa Chips, som de kallas, reglerar allt från hur lätt du kan lokalisera en fiende, till låsning av missiler och hårkors. Av någon anledning så är nästan alla skapade efter djur. Så beroende på man vill ha sin maskin så kan använda sig av allt från smågnagare till mer vildsinta bestar som Dobermanns. Utbudet av delar är stort, men det alltid lätt att se till att delarna passar till just det fabrikatet (där det finns tre valbara) man själv kör, genom smart användande av ikoner. Användargränssnittet är inte felfritt, men bra.

Tyvärr så måste jag nog säga att Phantom Crash aldrig engagerade mig. Striderna känns tråkiga och ofta så är det ett frenetiskt tryckande på knappar till höger och vänster för att avlossa något av de fyra vapen man kan utrusta sig med. Flyt i kontrollen saknas ofta helt, och det tenderar att bli ryckigt och klumpigt när man är involverad i en stor strid. Grafiken ser alltid bra ut på bilderna, men ska sanningen fram så är den både grynig och oskarp. Dessutom så fungerar kamouflaget inte speciellt bra, jag fann det allt för lätt att hitta fienden när de skulle vara "osynliga". Phantom Crash hade mycket potential, men orkade bara halvvägs. En story som inte behövs, blandat med tråkigt gameplay resulterar i en tripp till skroten för Phantom Crash. Endast något för den robotreligiöse.